Carola!
Betyg: 3
BIO. DOKUMENTÄR. Sverige, 2026. Regi: My Sandström. Med: Carola Häggkvist, Bert Karlsson, Lasse Holm, Amadeus Linderoth, Zoe Häggkvist, Susanne Ekeberg. Barntillåten. Längd: 1.38.
Camilla Larsson är filmkritiker på kultursidan.
För 43 år sedan slog Carola igenom med buller och bång som 16-åring i Melodifestivalen med ”Främling”. Men när man ser klippen från ”Hylands hörna” där hon blir kallad ”lilla dig” och uppmanas att sitta i sin pappas knä av programledaren, så känns det som 100 år sedan.
Dokumentären om Carola är som bäst när den skildrar det kvinnliga stjärnskottets möte med det gamla gubb-Sverige och hennes resa som artist genom ett patriarkalt system där olika män har dragit fördel av hennes talang och utstrålning. Samtidigt som hon själv har vuxit sig allt starkare och kaxigare, och insett att enda vägen framåt är hennes egen (och Guds förstås).
Regissören My Sandström bygger skickligt upp ett slags hotfull stämning när arkivmaterial och foton från barndom och en karriär i turbofart effektfullt staplas på varandra i allt snabbare takt. Man förstår på något sätt fullkomligt att Carola drog sig tillbaka till Livets ord, när hon inte klarade att göra töntsexiga djungelvideos med Bee Gees i Kalifornien. Här fick hon sjunga gospel, som var det hon ville. Samt gifta sig med Runar inför en pastor som präntade in att kvinnan skulle underordna sig mannen. Och en dag fick hon som bekant nog även av detta.
I nutida scener möter vi parallellt en hyperaktiv Carola. Alltid på väg, snubblande på snödrivor och trottoarkanter, rotande i en väska full av p-böter, bibel och fotfil, körande bil, snabbt bytande kläder i en turnébuss bakom ett skynke och liggande på ett massagebord, sugande på en hummer, samtidigt som hon blir rejält knådad. Carola släpper kameran överraskande nära, inte ett dugg rädd för att blotta skavanker eller ålderstecken. Och hon låter oss, med undertext och humor, förstå en hel del mer än det som sägs rätt ut. Det är spännande, uppfriskande och upplyftande.
Men till skillnad från regissörens prisade kortfilm ”Nudisten” (2010) tänjer inte My Sandström på gränserna. Känslan är att det finns en osynlig gräns för vad man kan pressa Carola om. Många frågor luftas lätt, för att sedan inte följas upp. Snopet. Kanske kommer svaren i biografin ”Jag är Carola” som, av en händelse, släpps i början av september.
Carola är en fascinerande urkraft, oavsett om man gillar hennes musik eller inte. Här framstår hon som en kombination av härlig virrpanna, äkta arbetarunge med smak för lyx, naturälskande grovarbetare, ömsint mamma och stenhårt superproffs, som vispar våffelsmet på skolkonsert men också tillrättavisar en teknikpappa med dålig koll på ljudet. Och som alltid fortsätter sjunga, även när en cysta växer på stämbandet.
Inbäddat innehåll