Blodsoffer
Betyg: 1
STRÖMMAD SERIE. KRIMINALTHRILLER. Sverige, 2026. Skapad av: George Kay. Med: Jakob Oftebro, Peter Andersson, Magnus Krepper, Lisette T Pagler, Electra Hallman. Längd: 5 avsnitt/0.45. Netflix.
Malin Krutmeijer är filmkritiker på kultursidan.
”Allt det här är bara en kliché”, säger den pensionerade polisen Alfred mot slutet av ”Blodsoffer”. Han verkar syfta på de bestialiska morden, mördaren, motivet – kanske till och med på seriens dramatiska final som han själv i högsta grad är indragen i.
Helt fel har han väl inte, men det är så dags att komma med en självmedveten metanivå i sista avsnittet. Ingenting har ju fram till dess tytt på att detta är något slags satir över nordic noir eller en elegant lek med genren. Nej, ”Blodsoffer” är en utslätad, halvhjärtat konstruerad variant av typiska seriemördarthrillers, med ett taffligt far och son-drama injicerat. Då är den ändå skriven och producerad av brittiske George Kay, som bland annat gjort ”Lupin” och utmärkta ”Misstänkt” med David Morrissey (finns på SVT Play).
Själva brotten är i alla fall uppseendeväckande och faktiskt lite originella. Mördaren lurar gång på gång larmcentralen att skicka poliser till ren slakt med rituella inslag. Att någon är ute efter poliser kan förstås skapa panik både i kåren och hos allmänheten så Thomas Berg (Jakob Oftebro), boss för mordutredarna, avkrävs strikt diskretion. Han reagerar med att i hemlighet enrollera sin försupne far, nämnde Alfred, som bollplank.
Alfred blir snart mer än så, och det blir även Peter Andersson i rollen. Han är nämligen den enda av skådespelarna som lyckas göra något som liknar en karaktär av sin rollfigur. Även om den karaktären inte precis är originell – hur många aviga gamla farsor har vi inte sett i svensk film och tv? – är det som att en lykta tänds i de scener där han är med.
Tyvärr räcker det inte för att lyfta serien. Alla andra personer pratar likadant, de uttalar sina oinspirerat skrivna repliker med samma nollställda tonfall och avslutar orimligt många meningar med ”okej?”. De framstår som grunda och tomma, även huvudpersonen Thomas. Något fattas i regin.
Själva berättelsen är ryckig och ofokuserad. Dessutom gör polisen helt obegripliga fel – inte skulle de väl först i grevens tid komma på att källaren borde prioriteras när man letar efter en mördare i ett hyreshus? Realism är såklart inget krav men något slags trovärdighet behövs ändå för att inte spänningen ska dö.
Inbäddat innehåll