Främlingen
Betyg: 4
BIO. DRAMA. Frankrike (L’étranger). Regi: François Ozon. Med: Benjamin Voisin, Rebecca Marder, Philippe Lottin, Denis Lavant. Åldersgräns: 11 år. Längd: 2.02.
Annika Gustafsson är filmkritiker på kultursidan.
Regissören François Ozon tar sig an en svår uppgift när han filmar franskalgeriske Nobelpristagaren Albert Camus klassiker ”Främlingen” (1942), ett av existentialismens centrala verk. Romanens förtätade stämning, det avklarnade språket och den totala bristen på psykologisering kräver fingertoppskänsla. Ozon äger den och skapar en av sina bästa filmer på många år.
Huvudpersonen Mersault (Benjamin Voisin), en ung kontorsanställd i Alger i slutet på 1930-talet, tar buss till ålderdomshemmet där modern avlidit. Efter begravningen i stekande hetta möter han dagen därpå Marie (Rebecca Marder) på en badplats, inleder en sexuell förbindelse och skjuter senare en okänd man, en infödd arab, till döds på stranden.
Varför sköt han och framför allt – varför fällde han inga tårar vid moderns begravning? Åklagaren upprepar sina frågor då Mersault står inför rätta.
Liksom italienaren Luchino Viscontis filmatisering 1967 följer Ozon romanen nära men gör ett par viktiga tillägg och markerar algeriernas begynnande motståndskamp mot kolonialmakten Frankrike genom bokstäverna FLN, förkortningen för Nationella Befrielsefronten, på en husvägg. Dessutom får den döde araben slutligen ett namn, Moussa, samma som i algeriern Kamel Daouds ”Fallet Mersault” (2013), en motståndsbok skriven ur de kolonialiserades perspektiv. Just saknaden av ett namn och därmed avhumanisering av den mördade araben har återkommit i diskussionen kring ”Främlingen”.
Inbäddat innehåll
Visconti fick kritik för att välja Marcello Mastroianni i huvudrollen och tveklöst passar den lite veke Benjamin Voisin betydligt bättre än den karismatiske italienaren. Fransmannens uttryckslösa, ofta uttråkade ansikte filmen igenom fångar perfekt bokens passive Mersault. En individ som inte försöker styra sitt liv utan bara följer med nästan till slutet, då han i fängelsecellen överraskande antar ett Kristusliknande utseende.
Liksom i ”Frantz” (2016) väljer Ozon svartvitt foto. Kameramannen Manuel Dacoss välkoreograferade bilder ger dramat ett atmosfärrikt djup med växlingar mellan skuggor, mörker och ljus, inte minst det explosionsartade, bländande solljuset, centralt hos Camus. Det går nästan att helt avläsa filmen via det makalöst fina, bitvis sensuella, fotot. Den som vill kan möjligen hitta ett homoerotiskt ögonblick i det blixtande ljuset exakt före dödsskjutningen.
The Cures ”Killing of an arab”, inspirerad av ”Främlingen”, under eftertexterna sätter punkt för en briljant, andlös filmatisering.