Jag har under många år arbetat med människor som står utanför arbetsmarknaden. Jag har träffat personer som inget hellre vill än att arbeta, människor som skickat ansökan efter ansökan utan resultat och människor som behöver byta yrke, komplettera sin utbildning eller få hjälp att förstå hur deras kompetens kan användas på en arbetsmarknad som förändras snabbt. Därför har jag svårt att känna igen den verklighet som ibland målas upp i den politiska debatten, där arbetslöshet nästan framställs som ett resultat av bristande vilja.
Låt mig vara tydlig: jag är inte emot krav. Den som har möjlighet att arbeta ska naturligtvis göra vad den kan för att komma i arbete. Arbetslinjen är viktig och egen försörjning är något vi ska eftersträva. Men en seriös arbetslinje måste bygga på ett ömsesidigt ansvar. Om staten kräver att den arbetslöse ska ta ansvar för sin väg till arbete måste staten också ta ansvar för att det finns en fungerande väg dit. Det är här jag tycker att regeringens politik har hamnat fel.
Nekas stöd
Den nya arbetslöshetsförsäkringen, som infördes hösten 2025, innebär bland annat att ersättningen trappas ned över tid. Aktivitetsstödet förändras också och ersättningen minskar successivt för den som är kvar länge i arbetslöshet. Från den 1 juli 2026 har dessutom ett aktivitetskrav införts för personer som får försörjningsstöd. Tanken är att fler ska komma närmare arbetsmarknaden, men den som inte deltar i aktiviteter utan godtagbart skäl kan få sitt stöd nedsatt eller helt nekas.
Jag frågar mig vad vi egentligen tror att detta ska åstadkomma för den person som redan gör allt som krävs men ändå inte får ett arbete.
För arbetslöshet är inte alltid ett resultat av ovilja. Den kan bero på lågkonjunktur, kompetensbrist, ålder, geografiska skillnader, förändrade krav i arbetslivet eller att en persons tidigare yrkeskompetens inte längre efterfrågas. Jag har mött människor som söker arbete, går på möten, deltar i insatser och försöker utbilda sig, men som ändå fastnar i systemet. Att ytterligare försämra den ekonomiska tryggheten är inte detsamma som att skapa ett jobb.
Vi behöver också bli bättre på att se vilken kompetens människor faktiskt har och hur den kan användas, i stället för att utgå från vad de saknar
Det finns en viktig skillnad mellan att ställa krav på människor och att ge människor förutsättningar att lyckas med kraven.
Om en person ska utbilda sig måste utbildningen leda närmare ett arbete. Om någon ska delta i en arbetsmarknadsinsats måste den ha ett tydligt syfte. Om en arbetssökande ska matchas mot arbetsgivare måste matchningen utgå från riktiga rekryteringsbehov och inte bara från att ännu en aktivitet kan registreras i ett system.
Det är därför jag anser att regeringen måste börja ställa lika höga krav på arbetsmarknadspolitiken som den ställer på de arbetslösa.
Hur många människor går från arbetslöshet till ett varaktigt arbete? Hur många får utbildning som faktiskt leder till anställning? Hur många fastnar i den ena insatsen efter den andra utan att komma närmare egen försörjning? Och hur mycket av arbetsmarknadspolitiken mäts egentligen i verkliga resultat, snarare än i antalet aktiviteter, möten och administrativa åtgärder? Det borde vara betydligt viktigare frågor än hur hårt vi kan pressa den som redan står utanför.
Bättre matchning
Jag vill se en arbetslinje som kombinerar krav med ett tydligt ansvar från samhällets sida. Det behövs bättre matchning mot arbetsgivare, fler yrkesinriktade utbildningar som leder till jobb och tidigare insatser för människor som riskerar att fastna i långtidsarbetslöshet. Vi behöver också bli bättre på att se vilken kompetens människor faktiskt har och hur den kan användas, i stället för att utgå från vad de saknar.
Det finns naturligtvis människor som behöver tydligare krav och bättre struktur. Men vi måste kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt: den enskilde ska ta ansvar för att komma i arbete, och samhället ska ta ansvar för att vägen dit fungerar.
Jag är därför inte emot en stark arbetslinje. Jag är emot en arbetslinje där den politiska lösningen på arbetslöshet i allt högre grad blir att göra livet svårare för den som fortfarande är arbetslös.
Visar respekt
En regering som verkligen tror på arbetslinjen borde kunna säga: vi förväntar oss att du gör din del, men vi kommer också att göra vår.
Det är först då vi kan tala om en arbetsmarknadspolitik som både ställer krav och visar respekt.
Den som är arbetslös är inte ett problem som ska administreras. Det är en människa med erfarenhet, kompetens och ofta en stark vilja att arbeta. Vårt mål borde därför inte vara att göra det svårare att vara arbetslös.
Vårt mål måste vara att göra det lättare att lämna arbetslösheten.
Det är den arbetslinje jag vill se.
Ankido Khano, regionchef, Jobcenter Sweden AB