Min mormor bor i dag i Marks kommun, hon är 97 år gammal. Jag är en av få som har ynnesten att ha min mormor kvar när hon uppnått denna höga ålder. Vi kan nog alla vara ense om att hon är i sluttampen av sitt långa liv. Ett liv hon har vigt åt sin familj, sina vänner och sin trädgård. Vi är 5 barnbarn, 10 barnbarnsbarn och nu ett barnbarns barnbarns barn som existerar bland annat på grund av henne.
Det gör därför ont in i ben och märg att se hur samhället i allmänhet och Marks kommun i synnerhet sviker henne och andra äldre i liknande situation. Föreställ dig själv, du har uppnått en väldigt hög ålder och det är en del av processen att din kropp sakta men säkert bryts ned, den ger upp efter ett långt och slitsamt liv. Hjärtat är uttjänat, hjärtsvikten är ett faktum, men det fortsätter ticka på trots att det är ansträngt och du får kärlkrampsanfall efter kärlkrampsanfall som gör ont och gör dig ofantligt trött men framförallt rädd. Såpass rädd att du inte vill bo kvar i din villa som du bott i hela ditt vuxna liv, ditt hem. På detta lägger du till en syn som sviker, du är blind på ena ögat och har mindre än 40 procent syn kvar på det andra ögat.
Här tror gemene man att det är självklart att samhället ska gå in och ta sitt ansvar. Att en såpass gammal, sjuk och rädd person har rätt att komma in på ett äldreboende. Att man ska hjälpa en mycket gammal och rädd människa under den sista perioden i livet att känna trygghet. Detta gäller inte i Marks kommun, här anser man att man kan hjälpa min mormor med mer hemtjänst då hennes behov inte är tillräckligt stora för att ge henne en plats på “vård och omsorgsboende”, det som vi folkmun kallar för äldreboende.
Jag ställer mig frågan hur sjuk måste man vara för att få hjälp? När är man sjuk “nog”? När är man “gammal” nog att få hjälp? När man väljer regelverket före medmänskligheten så har man ett stort problem, jag befarar att vi har kommit dit.
Ett argt, förtvivlat, upprört och uppgivet barnbarn