”Nu får vi ordning på brotten”. Så löd budskapet på en av Moderaternas valaffischer 2022. Formuleringen får sägas vara talande för vår tid. Inte bara för att kriminalitet blivit en av vår tids mest centrala frågor utan främst för den språkliga oaktsamheten. Jag minns att jag tänkte, ”den där får de nog byta ut”, när jag såg affischen för första gången. Till min förvåning blev den inte bara kvar, den uppenbara fadäsen kommenterades varken av politiska motståndare eller medier (med undantag för en språkspalt i DN).
I efterhand har jag tänkt att det hela egentligen är naturligt för den tid vi lever i. Det är nog bara en minoritet som likt mig själv kommer att tänka på exempelvis Mancur Olsons teori om staten som en ”stationary bandit”. Alltså en slags maffia som plundrar sina offer lite i taget – det vi idag kallar skatt – i utbyte mot beskydd från andra maffior. En av många teorier om hur staten uppstod och vad dess funktion i grunden är. För formuleringen ”Nu får vi ordning på brotten” betyder ju bokstavligen att brotten ska bli mer organiserade. Ulf Kristerssons hårda min fick mig att tänka på en maffiaboss.
Till vardags arbetar jag på Handelshögskolan i Stockholm där jag bland annat forskar om hur det politiska språkbruket förändras i relation till att nya medieformat och affärsmodeller i det offentliga rummet uppkommer. Jag är filosofie doktor i ekonomiska historia och intresserar mig således för de långa historiska linjerna i frågan. I den europeiska demokratins barndom saknades det inte intellektuella som varnade för vad en inskränkt folkmakt skulle kunna innebära för politiken, samhället och kulturen. I början av 1900-talet hävdade exempelvis den då tongivande, men idag nästan bortglömde, filosofen Vitalis Nordström (verksam vid Göteborgs universitet) att vad politiken och kulturen vann i omfång förlorade den i halt. i Frankrike hävdade Paul Valery att ”Det parti som har det största antalet anhängare samlar med nödvändighet de dummaste, och inte bara därför att det har störst numerär utan även därför att de dumma drar till varandra i långt högre grad än de icke-dumma”; och i hans magnum opus ”Capitalism, Socialism and Democracy” hävdade den österrikiske ekonomen och historikern Joseph Schumpeter att folk i allmänhet lade ner mer mental energi på ett parti bridge än i politiska frågor.
Denna i grunden elitistiska hållning verkade för att demokratin behövde tempereras med experter och intellektuella som kunde balansera folkmakten så att inte styret urartade. Länge var det också viktigt att den demokratiskt valde politikern var bildad, kompetent och i någon mån förmer än mannen på gatan. I Sverige var exempelvis de länge dominerande politiska krafterna, Tage Erlander och Bertil Ohlin, högutbildade och kultiverade på ett sätt som dagens politiker inte kommer i närheten av. Erlander var filosofie kandidat, vilket på den tiden närmast var att jämföra med en doktorstitel, och Ohlin var professor i nationalekonomi och sedermera nobelpristagare. Språkbruket de använde sig av var av en annan sort än det idag gällande – mer precist, mindre slagkraftigt.
Tilltalet får antas bygga på en föreställning om att väljaren skulle vara bildad och påläst, vilket var ett av syftena med den folkbildning som stöddes av hela det politiska spektrumet i början och mitten av 1900-talet. Demokratin fungerar bara om vi har pålästa, bildade och kultiverade medborgare. Så var den dominerande inställningen.
Sedan dess har tilltalet blivit mer pragmatiskt. Det stora föregångslandet inom folkbildning, Tyskland, förlorade mycket av sitt inflytande och anseende i och med andra världskriget, även om bildningsidealet levde kvar decennier efter kriget. Den amerikanska masskulturen, i kölvattnet av taylorism och fordism, gjorde Sverige till den ”51 delstaten”. I och med Tv-mediet tog framtoning och yta plats på innehållets bekostnad.
Skjutjärnsjournalistiken började relativt snabbt fokusera mer på politikernas privatliv än deras sakpolitik. De tyska tänkarna Adorno och Horkheimer skanderade att folket skulle bli politiskt passiva i och med massunderhållningen. De fick delvis rätt. Men än mer träffande blev nog ändå amerikanen Niel Postmans dystopi ”Underhållning till döds” från 1985 där han framställer den demokratiska politiken som en förlängning av ”showbusiness”. I de sociala mediernas tidevarv drivs denna kultur till sin spets. Politiker talar alltmer i slogans, budskapet ska passa en ”reel” på sociala medier.
Därtill läggs ansenlig kraft på att få till rätt ljus, framtoning och stämning i videoklippen. Utvecklingen är på sätt och vis naturlig. Mycket av demokratisk politisk verksamhet handlar om att göra politik mer attraktivt och underhållande för den breda allmänheten. Elitisternas akilleshäl är att de är få till antalet. För att få röster måste politikerna idag nivellera sig, bli ”relaterbara” för den majoritet av väljare som lägger större mental energi på ett parti bridge (idag kanske fotboll eller nätpoker) än politik. Det verkar vara av underordnad betydelse att en vice statsminister inte vet vem som skrev Giftas eller Gösta Berlings saga. Program som ”Fördomsshowen” får därmed sägas vara hårdvaluta för en partiledare med maktambitioner idag.
I den kulturen finns ingen anledning att byta ut formuleringen ”nu får vi ordning på brotten” med exempelvis den mer korrekta (men mindre slagkraftiga) ”nu får vi ordning på brottsbekämpningen”. Budskapet når ju ändå fram, sloganen är slagkraftig, varför ska man bråka om språkliga spörsmål?
Men när skrivna språket, det viktigaste mediet för kommunikation sedan demokratins födelse i det antika Grekland, används så vårdslöst av våra politiska företrädare kan det finnas anledning att fundera en smula på det rimliga i utvecklingen. Hur mycket halt kan offras på omfångets altare?