DN Debatt. ”Mina händer är mina egna – ända in i döden”
DN DEBATT.
En ny SVT-dokumentär om handtransplantationer väcker etiska frågor. Men också filosofiska sådana. Jag betraktar mina händer, det mest personliga jag äger. Jag unnar ingen annan att bruka dem. Medicinen promenerar här på gränsen till hur hårt man kan utmana allmänheten utan att förlora dess förtroende och vilja att donera, skriver filosofen Torbjörn Tännsjö.
Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Bör sjukvården transplantera händer? Frågan aktualiseras av ett par exempel vid Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg och vid Södersjukhuset i Stockholm. Det uppstod förvecklingar som för tankarna till Macchiariniskandalen. Ambitiösa ansökningar om etiska tillstånd till forskning gjordes och beviljades, men utlovad forskning har uteblivit. Ansvariga läkare försvann snart. Ingreppen hade utförts utan giltigt samtycke från donatorn och kravet på anonymitet mellan donator och mottagare hade inte tillgodosetts.
Händelserna bakom den första svenska transplantationen skildras i den aktuella SVT-dokumentären ”Du får min mammas händer” i dagarna. Här vill jag ställa en mer principiell fråga. Bör sjukvården transplantera händer, ens om det kan ske på ett ansvarsfullt sätt? Mitt svar på frågan är nekande. Det har förvånat mig själv, då jag är känd för att säga ja till också exotiska nya former av sjukvård. Jag ska här motivera mitt avståndstagande.
Det kan framstå som grymt att säga nej då en person, som förlorat sina båda händer, och som vill ha nya från en avliden patient, ber om det. Personen nöjer sig inte med proteser (med stor utvecklingspotential) och godtar samtidigt den reducerade funktion som transplantat medför. Varför ska hon inte få som hon vill?
Det fanns tidigare skepsis bland läkare mot handtransplantationer av det enkla skälet att de inte är livsnödvändiga, samtidigt som de gör friska individer till patienter. Den som vill ha ett par ”riktiga” händer snarare än proteser är inte utsatt för livsfara. Ger man dem vad de önskar gör man dem samtidigt beroende av livslång medicinering mot kroppens avstötningsprocesser. Sådan behandling har biverkningar och förkortar sannolikt deras liv. Det ansågs länge oetiskt att försätta friska personer i den situationen.
Till detta bör tilläggas att handtransplantation inte är som andra transplantationer. Den som får sitt liv räddat av ett donerat hjärta, lever eller lungor, tar tacksamt emot gåvan. Det fungerar inte alltid så med händer. Det finns fall där mottagaren av organ har hamnat i samma situation som adoptivföräldern, som vill bli av med sitt adopterade barn. Läkare har tvingats operera bort transplantaten för att mottagaren upplevt dem som främmande, ja till och med hotfulla.
Här kan man invända att om patienten är informerad om risken och ändå vill ta den, så är det hennes ensak. I en offentligt finansierad sjukvård kan emellertid inte alla en patients önskemål tillgodoses. Det ligger därmed något i detta traditionella argument mot handtransplantationer, men det finns fler och mer vägande argument emot dem.
Då jag intervjuades om de aktuella fallen ställde jag mig osökt frågan om jag själv skulle vara beredd att efter min död donera mina händer, förutsatt att det vore möjligt att ta dem till vara. Efter att ha tänkt länge över frågan kom jag fram till ett svar. Jag vill inte donera mina händer. Vore det en fråga om liv och död skulle jag (också levande) donera dem, men då det inte är på liv och död vill jag inte ens efter min död donera. Hur tänker jag då?
Jag betraktar mina händer. De är det mest personliga jag äger. Jag älskar med dem, jag skriver med dem, jag spelar klarinett med dem och de har sitt särskilda privata bomärke: mitt fingeravtryck. Jag vill inte att de ska överleva mig. Jag unnar ingen annan att bruka dem. Men vad har det för betydelse vad jag anser om saken? Jag är ju bara en i mängden.
Förvisso är det så, men om till och med jag säger nej finns fler än jag som skulle göra detsamma. Och det skapar problem med reglerna för samtycke vid donation för transplantationsändamål. Detta är huvudproblemet med handtransplantation.
Vid de aktuella transplantationerna saknades (informerat) samtycke. Närstående fick spekulera kring hur mamman skulle ha ställt sig, om hon fått frågan. Till sist blev de överens: hon skulle ha gillat tanken. Detta är inte det slags samtycke som förutsätts i gällande transplantationslagstiftning. Där arbetar man förvisso med ett presumerat samtycke. Det innebär att om inte den avlidne själv har sagt nej, så har sjukvården rätt att förutsätta att den avlidne ville donera. Men då handlar det om välbekanta former av donation.
Kan detta tillämpas också på donation av händer? Rent teoretiskt vore det möjligt. Befolkningen skulle i så fall utbildas så att alla förstår att om man inte uttryckligen sagt nej så är det fritt fram för sjukvården att omhänderta ens händer för transplantationsändamål.
Min misstanke är att en sådan praxis skulle underminera tilltron till transplantationsverksamheten. Och den tilltron är livsviktig. Det är tack vare allmänhetens förtroende för verksamheten som hundratals liv varje år kan räddas. Rubbas tilltron går dessa liv till spillo.
Folk i gemen vill donera sina organ efter döden. De flesta tänker sig nog att om de korrekt diagnosticeras som hjärndöda (och i lagens mening alltså är döda), så är det bra om hjärta, lever, lungor och andra vitala organ kan rädda livet på någon. De är beredda att donera.
Redan nu har emellertid den bilden komplicerats. Det är brist på organ och allt fler patienter dör utan att diagnosticeras som hjärndöda. De ”klämmer inte in”, som den medicinska jargongen lyder. Därför omhändertas numera organ också från personer som hamnat i ett hopplöst läge, utan att bli hjärndöda, där intensivvården avbryts för att de ska få en gammaldags cirkulatorisk död. Efter fem minuters hjärtstillestånd kan man tillvarata deras organ.
Jag har oroat mig för vad allmänheten ska anse då den får veta mer i detalj hur det går till, och jag tror att medicinen här promenerar på gränsen till hur hårt man kan utmana allmänheten, utan att förlora dess förtroende. Här ska ändå sägas till försvar för risktagandet att det med denna nya praxis blir fler organ att dela på. Om man också inkluderade händer bland de organ som personer förutsätts vilja donera tar man en kalkylerad risk, utan att erhålla några nya vitala organ att fördela. En upplysningskampanj riktad till allmänheten på den här punkten skulle riskera att bli kontraproduktiv.
En verksamhet som bjuder på så många inneboende svårigheter och som framför allt hotar tilliten till den ordinarie, livräddande transplantationsverksamheten, borde inte ha någon plats i vårt sjukvårdssystem.