Min bror hör av sig. Vår far dog för sex år sedan. Men det fortsätter att ramla in utbetalningsavier från Skatteverket till dödsboet. Min bror tillåts inte lösa in dem. Banken kräver underskrifter från samtliga dödsboägare. Ett syskon bor utomlands, svår att nå.
Så kunde jag ringa Skatteverket?
En gång i tiden hade jag, som moderator, mycket med Skatteverkets högsta chefer att göra. Generaldirektören då hette Mats Sjöstrand, hans högra hand och rättschef Vilhelm Andersson.
Tillsammans stöpte de radikalt om myndigheten. Det skulle vara lätt att göra rätt och möjligt att få både råd och förhandsbesked. Från att ha varit en av de mest avskydda statliga institutionerna, inte minst bland småföretagare, kom Skatteverket att ranka högt i förtroende.
Ledningen sätter kulturen.
Det var då. Alla kan ha en dålig dag. Men att arvet efter Sjöstrand förvaltats så illa, hade jag nog inte kunnat föreställa mig.
Jag förklarade mitt ärende: avierna från ett konto vi inte kände till, med pengar vi inte kunde lösa ut. Hur göra?
Det visade sig omöjligt att få svar, trots att handläggaren konsulterade flera kolleger. Jag lyckades till slut få bekräftat att det finns ett konto. Men hur mycket pengar, det kunde hon inte säga. Heller inte hur vi borde agera.
”Ni har ett konto som tillhör min döde far. Ska det bara ligga där i all evighet?”
Det blev tyst. Men sedan kom hon på att kontona avslutas automatiskt efter en tid. Så då skulle det ju lösa sig!
”Får vi ut pengarna då?” undrade jag.
”Nej. De tillfaller staten.”
Jag är rimligtvis inte den enda efterlevande med dödsboägare på vift. Baserat på mina tidigare goda erfarenheter bestämde jag mig för att mejla rättschefen. Jag bad om hans namn. Det visste hon inte.
”Kan du kanske ta reda på det?”
Efter en lång väntan återkom hon.
”Tyvärr, jag kan inte ge dig det. Det står inte på hemsidan. Du kan få namnen på styrelsen.”
”Men ni har väl en intern lista?”
Hon upprepade att hon bara kunde lämna ut namnen på styrelsen.
”Menar du på allvar att namnen på de högsta cheferna i en tung, statlig myndighet är sekretessbelagda?”
Under tiden hade jag googlat fram såväl rättschefen som överdirektören och generaldirektören.
”Du kan skicka in en särskild begäran.”
”Måste jag skicka en särskild begäran för att få veta vem som är rättschef på Skatteverket?”
”Ja, precis. Vill du ha adressen?”
Vi kom inte längre. Jag sammanfattade:
”Ditt råd är alltså att min bror och jag ska göra ingenting tills Skatteverket stänger kontot och för över pengarna till staten?”
”Jag ger inga råd. Men det är en lösning.”
Var den olyckliga handläggaren kom ifrån vet jag inte. Men när medarbetare ger rena nonsenssvar eller är så bakbundna att de bara vågar citera hemsidan, då är något väldigt fel med både chefskapet och organisationen. Fisken ruttnar som bekant från huvudet.
Skatteverkets förra generaldirektör lyftes ut sedan hon villat bort sig i turerna kring en finansman, som tyckte att det var lite väl häftigt att betala 125 procent i skatt.
Den nya chefen, Fredrik Rosengren, tillträdde i maj. Man kan lugnt konstatera att han har att göra.