För 29-åringen är det ännu en säsong i Sverige och ännu en säsong med ett tungt bagage som han och hans fru Annika tvingas bära. De har sedan tidigare dottern Bea, född 2023, men i våras fick paret ett tredje missfall på kort tid.
Efter de två första förlusterna fick paret genom genetiska tester veta att båda är bärare av samma ovanliga genförändring. Om barnet ärver förändringen från båda föräldrarna leder sjukdomen till att barnet inte kan överleva graviditeten. Risken för detta uppges vara 25 procent vid varje graviditet.
– Vi går fortfarande genom sorgearbetet. För mig underlättar det att vara med laget och då kan jag fokusera på ishockeyn. Jag försöker att separera ishockeyn från familjelivet och när jag är ledig njuter jag av familjen. Men om jag ska vara ärlig så är det svårt att förstå det som drabbar oss, säger Färjestads finske målvakt och fortsätter:
– När ishockeyn går bra hjälper det mig, men när hockeyn är tuff så är det inte lätt att få ihop allt.
Men drömmar om fler barn har fortfarande paret Larmi.
– Vi har fortfarande inte energi eller mod att försöka få barn naturligt och just nu jobbar vi med sjukvården. Vi försöker undersöka om IVF är något för oss, säger Larmi.
Minnet av de döda barnen bär han med sig på ishockeyrinken. Varje dag.
Nya målvaktshjälmen kallas för Wings of Hope och det finns två stora vingar på sidorna av den.
– Det blir en metafor och vingarna påminner oss om de barn som vi aldrig fick. Jag får energi och motivation från hjälmen.
Emil Larmi har valt det kanske svåraste jobbet inom hockeyn, målvakt, men det har kostat på för finländaren. Under många år har han haft psykisk ohälsa och måendet har gått upp och ner. Han har tidigare berättat om perioden i Wheeling Nailers och hur dåligt han mådde då.
Under ensamma, mörka kvällar började Larmi ifrågasätta meningen med livet. Under en sömnlös natt på ett hotell tittade han ner genom fönstret på sjunde våningen.
– Det var inte nära att jag skulle hoppa. Det har inte gått så långt att jag skulle ha planerat att skada mig själv men tanken var inte skrämmande, har han sagt till Yle.
Hans bakgrund och historik har gjort honom till en talesperson för psykisk ohälsa och han har inga problem att prata om att han har ”regniga dagar” och mår dåligt ibland.
– Massvis med ishockeyspelare kanske inte är så vana att prata om ohälsa, men för mig hjälper det att prata om det och kan jag hjälpa någon annan så gläder det mig och stärker mig.