Sedan 2010 har antalet barn i hushåll med ekonomiskt bistånd minskat från 1 247 till 411. Det är 836 färre barn – ungefär lika många som samtliga elever på Västervångskolan och Alléskolan tillsammans.
Antalet hushåll med bistånd har halverats, från 1 548 till 769. Andelen barn och unga med låg inkomststandard har minskat från 16,8 till 8 procent. År 2010 berördes 13 barn av vräkning. År 2025 inte ett enda.
Det är en tydlig strukturell förändring. Landskrona har på flera av dessa områden utvecklats bättre än både Skåne och riket.
Mycket har blivit bättre, men vi är inte färdiga. Varje barn som växer upp i ekonomisk utsatthet och varje människa som saknar arbete är ett skäl att fortsätta arbetet – inte att byta riktning.
Vår politik har från början haft ett tydligt mål: Landskrona ska vara en stad på egna ben, med invånare som står på egna ben. Vägen dit går genom arbete och utbildning, men också genom tydliga krav och förväntningar. Den som kan arbeta ska göra det. Föräldrar har ansvar för sina barn. Samhället ska samtidigt ge stöd till den som behöver det och aldrig överge den som inte klarar sig själv.
En stark kommunal ekonomi är en del av detta samhällsansvar. Att rasera stadens ekonomi skulle först och hårdast drabba dem som är mest beroende av kommunen.
Sead Busuladzic har suttit fyra år i kommunfullmäktige utan att lägga fram en enda budget eller något konkret förslag i den fråga han nu skriver om.
Framtiden byggs inte med stora ord i en insändare. Den byggs genom hårt arbete, tydliga principer och ansvar – både det gemensamma och det egna. Den väg vi har valt fungerar. Därför ska vi fortsätta på den.
Torkild Strandberg, kommunstyrelsens ordf. (L)
Camilla Mårtensen, ordf. individ- och familjenämnden (L)