Noah Kahan: ”The Great divide: The Last of the bugs” (Mercury)
Betyg: 4 (av 5)
Innan lägereld blev medievärldens populäraste metafor var det en faktisk lägereld som åsyftades. Filtar runt axlarna, hartsgnistor, korvgrillning och någon som plockade fram en akustisk gitarr och ledde allsång i John Denvers ”Leaving on a jet plane” och Cat Stevens ”Morning has broken”.
På 2020-talet har lägereldsmusik blivit en av världens största musikgenrer. En av genrens förgrundsfigurer, Noah Kahan, gör sin första Sverigekonsert någonsin på Avicii Arena den 29 november.
Känsloutforskande män med akustiska gitarrer stod inte högt i kurs hos musikkritiker på 1970-talet. Artister som James Taylor och John Denver slaktades i recensioner för att de inte passade in i tesen att rockmusik måste vara så kallat farlig.
Ett kvarts sekel senare glider samma musikkritiker runt på permobiler medan album som James Taylors ”Fire and rain” och John Denvers ”Greatest hits” låter evigt vitala.
”Melodin är samtidigt 100 procent upplyftande.”
Även 29-årige Noah Kahan har sågats av musikkritiker, men sånger som ”Stick season”, som närmar sig två miljarder strömningar, har ett direkt tilltal och ett flöde som får vilken spellista som helst att lysa upp.
En anledning till att Noah Kahan älskas av så många är att han är så öppen med hur han mår. ”Call your mom” handlar om att försöka hantera närstående som lider av depressioner och hur man ska hantera andras självmordstankar.
”Don’t let this darkness fool you”, sjunger Noah Kahan, ”all lights turned off can be turned on”.
”Growing sideways” handlar om att hantera barndomsminnen med terapi. På forumet Reddit rekommenderas Noah Kahans ”A troubled mind & godlight” till dem som brottas med panikångest och självkritik.
En outgiven låt, ”Medicine”, berättar om vilka mediciner som har fungerat för honom.
Titelspåret på hans nya album, ”The Great divide”, handlar om skuld över att inte ha gjort tillräckligt för vänner från förr som fallit ned i mörker. Att melodin samtidigt är 100 procent upplyftande – lägereldskompatibel – är Noah Kahans signum.
Nya albumet är producerat av Aaron Dessner från The National, som efter sina två pandemialbum med Taylor Swift blivit den som unga amerikanska artister ringer till när de vill testa sina gränser.
Aaron Dessner har även producerat Gracie Abrams nya album.
Knats: ”A great day in Newcastle” (Gearbox)
Betyg: 4 (av 5)
1958 samlade art directorn Art Kane hela New Yorks jazzelit för ett fotografi för magasinet Esquire. Totalt 57 jazzlegender på 126:e gatan – Count Basie, Charles Mingus, Thelonious Monk, Dizzy Gillespie, Sonny Rollins, Lester Young – samt barn från gatan. Fotografiet är känt som ”A great day in Harlem”.
Nu har tre unga jazzmusiker från Newcastle gjort en hyllning till det fotografiet på omslaget till sitt debutalbum. På fotografiet ”A great day in Newcastle” samlas bandet och deras vänner framför stadens ikoniska Tyne Bridge.
Mercury Prize är Storbritanniens mest prestigefyllda musikpris, som startades 1992 som ett komplement till det mer kommersiellt styrda Brit Awards. Bland årets nominerade finns Raye, Olivia Dean, Dave, Paul McCartney, men jag tror att Knats vinner vid prisgalan den 22 oktober.
Virtuos jazz med snabba taktbyten kombineras med gatupoesi, gospel och en ung energi.
Albumet är producerat av det unga jazzfusiongeniet Geordie Greep, som var sångare i Black Midi och alldeles nyss spelade i Sverige för andra gången på ett år.
Tuva Bergenhiem: ”Skärgårdsjazz” (Naxos)
Betyg: 4 (av 5)
Jazz associeras med mörka nattklubbar, men sedan Newport Jazz Festival startade 1954 förknippas jazz också med hav och segelbåtar.
24-åriga trumslagaren Tuva Bergenheim hyllar Stockholms skärgård på sitt väldigt fina debutalbum. Alla låtar är skrivna av henne själv med ett somrigt bildspråk som andas Beppe Wolgers.
Som trummis håller hon sig i bakgrunden, med vispar, medan hon tar hjälp av Emmalisa Hallander på sång, Per Texas Johansson på saxofon och klarinett, Elias Larsson på piano och Niklas Fernqvist på ståbas.
Humor, skräck & Rhys i toppform
”Northern exposure” var en genreöverskridande tv-serie – lika delar komedi, drama och läkarserie – som handlade om livet i Alaska. Den svenska titeln blev också just ”Livet i Alaska”.
Under sex säsonger i början av 1990-talet nominerades ”Northern exposure” till 57 Emmy och vann 27. Serien belönades också med två Golden Globe.
Nu har det slutligen kommit en värdig arvtagare, ”Widow’s bay” på Apple plus. Även här är spelplatsen en fiktiv småstad, i detta fall en ö utanför New England, med sävligt tempo och ett excentriskt persongalleri.
Vad som kan vara utmanade med ”Widow’s bay” – och skrämma bort en del – är att humorn kombineras med ren skräck. Serien innehåller blinkningar till ”Carrie”, ”Halloween”, ”Hajen”, ”Wicker man” och ”Twin peaks”.
Men serien är sällsynt välskriven och Matthew Rhys (från bland annat ”The Americans”) i huvudrollen är ett fyrtorn som lyser upp allt.
”Widow’s bay” har nominerats till 19 Emmy. Säsong två spelas in nästa år.
Kampen går vidare i nytt format
Karl Ove Knausgårds självbiografiska romansvit ”Min kamp”, som gavs ut på svenska 2009–2011, har översatts till 35 språk och etablerade honom som en av världens ledande författare. De sex delarna satte i gång en diskussion om hur mycket man kan lämna ut sin familj.
I och med att Karl Ove Knausgård har lämnat Norstedts för Albert Bonniers Förlag ges sviten ut på nytt i storpocket. De nya bokomslagen blir en kongenial pendang till den diskussionen. Formgivaren Greger Ulf Nilson använder fotografier från författarens eget liv, från barndomens 1970-tal, uppväxten under 1980-tal och fram till nutiden.