Bredvid oss i den lilla matsalen med plats för cirka 30 gäster sitter turister från USA, på ena sidan ett äldre par, på den andra en manlig ensamätare.
De har gått över ån efter vatten, för G.A.T. är en i alla avseenden amerikansk restaurang. De tre bokstäverna står inte, som man ska förledas att tro, för Gustaf Adolfs torg utan för Greenwich, Astoria och Tribeca, tre områden i New York.
G.A.T. är en restaurang som man gärna skulle vilja älska. Miljön är fantastisk, med vackra träpaneler på väggarna och en imponerande takhöjd. Fast nog känns det lite billigt med tunna, sladdriga pappersdukar i en så lyxig lokal.
Det förefaller som att köket har skärpt till sig sedan öppningen tidigare i år, för vi råkar inte ut för några missöden. Pepparsåsen till den rosastekta ankan serverades tidigare till ryggbiffen, men nu har de peppriga smakerna stärkts och det smakar förträffligt.
Då har vi inlett med en liten sallad på siciliansk tonfisk, tärnade bitar tillsammans med grapefrukt och gurka och tagetes. Enkelt och fräscht, men inget märkvärdigt.
Spaghetti vongole är en matigare rätt. Linguinin är perfekt kokt, härligt krämig och vi slipper pillet med skal på hjärtmusslorna.
”En inte särskilt prisvärd måltidsupplevelse.”
Piggvaren är en rejäl bit fisk, serverad ovanpå en lika rejäl portion caponata, den sicilianska grönsaksröran som här dock saknar aubergine och i stället innehåller paprika, potatis och kapris.
De vardagliga ingredienserna i tillbehöret tar ned hela rätten och gör att vi tänker pyttipanna i stället för lyxig fiskrätt som skulle kunna motivera en prislapp på sex hundralappar.
Utbudet av desserter är begränsat. Vi väljer Peach Melba eftersom den sällan finns på restaurangmenyer. Anledningen är väl att det är en rätt trist skapelse med konserverade persikor.
G.A.T. tillhör Stockholms dyraste à la carte-krogar. Menyn är kort och de fyra huvudrätterna kostar i genomsnitt 520 kronor. Lägg därtill viner på glas för i snitt 210 kronor, så blir det sammantaget en inte särskilt prisvärd måltidsupplevelse.