Detta är en krönika. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Det är en isande kylig vårdag i slutet av april. Karlaplansfontänen ligger fortfarande i ide, gräset har ännu inte tagit fart. Östermalm må vara en omstridd stadsdel, ibland med rätta beskriven som snobbig, konservativ, till och med själlös. Men den här dagen ska stadsdelen visa en helt annan sida.
Jag skyndar till blomsteraffären på Karlavägen för att köpa två rosor, och klumpen i magen växer när jag ser affären fylld av bekanta ansikten, alla där i samma ärende. Helst hade jag velat slippa möta någon jag känner. Men det räcker att blickarna möts innan vi faller i tyst gråt, ingen av oss förmår hålla emot. Personalen hjälper oss förstående. Innan vi skiljs åt kramar vi om varandra, även de som bara är bekanta, i denna stund spelar det ingen roll.