Det märkligaste med historien om SD:s reklamkampanj på bussarna i Skaraborg är kanske inte själva reklamen, utan ordet som kom efteråt: sjukskrivning. Ett tjugotal bussförare med somaliskt ursprung anmälde sig sjuka, och det var det enda de kunde göra, för det finns ingen kod i något administrativt system för att arbetsgivaren har placerat en politisk uppmaning till dig om att lämna landet på fordonet du ska köra.
På bussarnas baksida stod det: ”Saknar du Mogadishu? Återvandringsbidraget hjälper dig hem.” Man kommer till jobbet på morgonen, bussen står där den ska stå, och det första man läser den dagen är att man inte hör hemma i landet man bor i.
Jag saknar inte Mogadishu, jag har aldrig varit där, men min första reaktion var att affischen inte gällde mig. Jag har medborgarskap, jag omfattas inte, jag kan åka buss. Sedan gällde nästa tanke inte förarna utan valet. Ett parti som sätter upp det här några veckor före valdagen räknar knappast med att bli inbjudet till regeringsförhandlingar, tänkte jag, det är ett parti som redan räknar med opposition.
Jag höll på med den uträkningen en stund innan jag märkte vad jag gjorde. Att räkna på mandat är också ett sätt att slippa vara den som tilltalas. Förarna hade inte den möjligheten. De skulle köra bussen.
Ingenting i rapporteringen tyder på att det handlade om läkarintyg, och skillnaden är praktisk: en sjukanmälan gör man själv på morgonen, i telefon, före passet, medan en sjukskrivning kräver en läkare som ställer en diagnos. Ändå var ”sjukskrivning” ordet som nästan alla använde. Det finns sjukdomskoder för ryggen, sömnen och stressen, och förarna förklarade sin frånvaro genom den kategori som fanns tillgänglig, eftersom något annat administrativt språk inte existerade.
Västtrafik tog därefter ner reklamen. Affärsområdeschefen Maria Björner Brauer förklarade beslutet för P4 Skaraborg med att det föreligger ”en risk för arbetsmiljön och för skadegörelse”, och i ett skriftligt svar till SVT beskrev bolaget frågan som en svår avvägning. SD:s distriktsordförande i Skaraborg kallar beslutet censur, regionrådet Håkan Lösnitz kallar det valsabotage, men det kan vi lämna här: ingen har hindrat partiet från att tala om återvandring, budskapet finns kvar överallt där partiet självt bestämmer vad som ska stå, och det som togs bort var placeringen på fordon som andra människor måste köra för att få sin lön.
Det andra argumentet är mer intressant. Partiet säger att reklamen bara informerar om ett beslut som riksdagen redan har fattat. Beslutet finns, men det är en förordning som regeringen beslutade om i höstas, och sedan den 1 januari i år kan vissa personer få upp till 350 000 kronor för att lämna Sverige. Rätten till pengarna hänger på vilken sorts uppehållstillstånd personen har eller har haft, i första hand tillstånd kopplade till skyddsskäl, och svenska medborgare omfattas inte. Fram till juli hade 725 personer ansökt. De fyra vanligaste medborgarskapen bland dem var Syrien, Demokratiska republiken Kongo, Irak och Afghanistan. Somalia var inte ett av dem. Den vanligaste orsaken till avslag var att sökanden inte hade rätt sorts uppehållstillstånd.
Affischen frågar om du saknar Mogadishu.
Förordningen sorterar efter tillstånd.
Affischen sorterar efter en föreställd hemstad.
Arbetsplatsen sorterar efter sjukfrånvaro.
Inget av detta beskriver vad som hände på bussparkeringen i Skaraborg, och ingen som kliver på en buss där vet vilket uppehållstillstånd föraren framför dem har eller har haft. Passageraren ser ett ansikte och läser en stad.
Jag kom hit från Bosnien i tjugofemårsåldern och har varit svensk medborgare sedan länge, så enligt förordningen står jag utanför. En kampanj som ville informera om återvandringsbidraget hade kunnat beskriva hur villkoren faktiskt ser ut. I stället valde man en stad.
Ingen har valt Sarajevo.
Reklamen är nu nedtagen. Förordningen ligger kvar och beloppet ligger kvar. Det finns fortfarande ingen kod för det som hände på bussarna.