Freden känns mer avlägsen än på länge denna sensommar i Ukraina. Minst tolv döda bara i den senaste ryska attacken mot Kiev.
Samtidigt fortsätter Ukraina slå tillbaka och fokusera på nyckelpunkter i den ryska ekonomin, som oljeraffinaderier, viktiga hamnar, den ryska skuggflottan, nätjätten Wildberries logistikcentra.
Effekterna märks - till Putins garanterade irritation - även i huvudstaden Moskva där ransonering åter infördes denna vecka vid bensinstationerna. Läget är tydligen så bekymmersamt att Ryssland, enligt nyhetsbyrån Reuters, tvingas importera bensin från Indien.
Vladimir Putin har aldrig gjort någon hemlighet av att han ansåg att Sovjetunionens - och därmed det ryska imperiets - kollaps var en katastrof för Moskva.
Ingen del i detta imperium var viktigare än Ukraina. Det var vad Putin hoppades ”rätta till” i februari 2022.
Det finns en parallell värld där han lyckades, där Ukraina i praktiken förvandlats till en lydstat till Ryssland. I stället har Ryssland antagligen förlorat Ukraina för gott.
Men Ryssland har också under Vladimir Putin haft ett fortsatt stort inflytande i andra före detta Sovjetstater, länder som blev självständiga 1991.
Olika typer av unioner och samarbeten skapades. Det var svårt för ledarna i exempelvis de centralasiatiska länderna att säga nej, att utstaka en egen väg. Ryssland har fortfarande militärbaser i många av dem.
Men det ryska inflytandet går bara så långt numera. Vi har sett det i val i två forna Sovjetstater - Moldavien och Armenien - där invånarna röstade fram EU-vänliga partier och kandidater som Putin och Ryssland inte gillade.
Där det tidigare var sällsynt att länderna vågade säga nej till Moskva, så sker det plötsligt. Ibland inför öppen ridå.
Som när Kazakstans president Kassym-Tomart Tokajev vid ett möte med Vladimir Putin vid sin sida i ryska Omsk i juli sa att det nog ”var dags att frysa denna konflikt” om kriget i Ukraina.
– Det är många av oss om inte förstår orsakerna, sa han också.
Putin såg inte så nöjd ut. Kazakstan har också närmat sig USA på ett sätt som lär irritera Ryssland.
Kazakstan har under Tokajev exempelvis anslutit sig till Abraham-avtalet med USA och Israel, och exporterar sällsynta jordartsmetaller till USA.
Kazakstan har också tidigare gjort klart att landet inte erkänner de utbrytarrepubliker som Moskva sedan länge stöttar, exempelvis Abchazien och Sydossetien.
Även i södra Kaukasus har Rysslands inflytande minskat. Armenien rör sig mot EU och stod i våras för första gången som värd för ett EU-toppmöte.
Moskva krävde i förra veckan att Armenien bestämmer sig senast i december om landet vill vara med i EU eller EAEU, den ekonomiska union med Ryssland där Armenien redan ingår.
Men Armeniens premiärminister Nikola Pasjinjan har svarat att den tidtabellen inte är aktuell. Han lovar dock att en folkomröstning i frågan någon gång kommer att hållas.
”Någon riktig ursäkt har aldrig kommit”
Ryssland spelade länge en roll som medlare när Armenien och Azerbajdzjan låg i krig, men USA och Donald Trump klev till slut in där.
Rysslands relation med Azerbajdzjan har också varit frostig ändå sedan Ryssland av misstag sköt ner ett azerbajdzjanskt passagerarplan 2024.
Någon riktig ursäkt har aldrig kommit från Ryssland. Azerbajdzjans president Ilham Alijev har sedan i stället sänt humanitär hjälp till Ukraina och uppmanat landet att ”aldrig acceptera ockupation”.
I juli hölls en konferens i huvudstaden Baku med etniska minoriteter från Ryssland om landets koloniala politik. Moskva uppmanades att sluta sända dessa folkgrupper att dö i Ukraina.
Om det fortsätter så här så riskerar Putin att förlora långt mer än Ukraina från sin ”ryska värld”.