Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
DEBATT | SKATTEPOLITIK
Inför valet säger Socialdemokraterna att de vill höja skatten för personer med en månadslön på 67 000 kronor eller mer. Liberalerna vill i stället sänka den statliga inkomstskatten med 10 procentenheter för inkomster över brytpunkten, som i dag ligger på omkring 55 000 kronor i månaden. Förslagen går i diametralt motsatta riktningar: det ena försämrar ekonomin för höginkomsttagare, det andra förbättrar den.
Men den viktigare frågan är inte hur höginkomsttagare påverkas – utan hur skatteintäkterna som finansierar vår gemensamma välfärd, som skola, vård och omsorg, påverkas. Många tror nog att en högre skattesats automatiskt ger större skatteintäkter, men så är det inte. Människor anpassar sitt beteende och sin beskattningsbara inkomst efter hur skattesystemet är utformat. När dessa effekter räknas in är det långt ifrån självklart att en högre skattesats ger högre skatteintäkter.
Ekonomer har länge studerat hur skatteförändringar påverkar de offentliga finanserna. Tidigare låg fokus ofta på hur skatter påverkar antalet arbetade timmar. Sedan mitten av 1990-talet har forskningen i högre grad studerat hur den beskattningsbara inkomsten förändras. Skatteintäkterna avgörs inte bara av hur många timmar människor arbetar. Den beskattningsbara inkomsten påverkas också av om någon söker en befordran, tackar ja till ett mer ansvarsfullt och bättre betalt jobb, startar företag, flyttar inkomster mellan år, eller minskar sin beskattning genom lagliga – eller olagliga – metoder. Vissa anpassningar sker snabbt, exempelvis genom att tacka ja eller nej till övertidsarbete. Andra tar längre tid, som att välja eller avstå från en längre utbildning som ger högre lön. Genom att studera beskattningsbar inkomst fångar man fler reaktioner än förändringar i arbetstid.
Den amerikanske ekonomen Martin Feldstein utvecklade ett sätt att beräkna vid vilken marginalskatt intäkterna från de högsta inkomsterna blir som störst. Den fransk-amerikanske ekonomen Emmanuel Saez förfinade modellen. Den intäktsmaximerande skattesatsen beror på hur känslig den beskattningsbara inkomsten är för skatteförändringar och hur inkomstfördelningen ser ut i toppen av inkomstskatteskalan.
Hur starka beteendereaktionerna är mäts med den så kallade skattebaselasticiteten. Ju högre elasticitet, desto starkare reagerar människor på förändrade skatter. För Sverige finns tidiga studier som uppskattar elasticiteten till omkring 0,25. En studie i Journal of Econometrics förra året (Blomquist med flera, där jag är medförfattare) finner ett värde på ungefär 0,5. Nyare studier på amerikanska data pekar på elasticiteter över 0,5. Det finns återstående metodproblem kring hur elasticiteten bäst skattas. Siffrorna bör därför ses som storleksordningar, inte absoluta sanningar. Slutsatsen från litteraturen är dock tydlig: beteendeeffekterna är viktiga och ganska stora.
Om elasticiteten är 0,25 är den skattesats som enligt Saez modell maximerar intäkterna cirka 57 procent. Om elasticiteten är 0,5 är den omkring 40 procent. Skillnaden visar hur viktigt det är att veta hur stor skattebaselasticiteten är för att kunna utforma en väl avvägd skattepolitik.
Vad är marginalskatten för höginkomsttagare i Sverige? Många tror nog att den är ungefär 52 procent – kommunalskatt plus statlig inkomstskatt. Men en bredare beräkning måste också ta hänsyn till arbetsgivaravgifter samt moms och punktskatter som betalas vid konsumtion. Med dessa skatter inräknade kan den totala marginalskatten uppskattas till omkring 72 procent. Oavsett om elasticiteten är 0,25 eller 0,5 så är marginalskatten över den nivå som maximerar skatteintäkterna från de högsta inkomsterna. En ytterligare höjning av marginalskatten riskerar därför att minska, snarare än öka, intäkterna. Människor ändrar sitt beteende och den beskattningsbara inkomsten minskar så mycket att det mer än väl upphäver den intäktsökning som uppstått vid oförändrat beteende.
Socialdemokraternas förslag skulle innebära att höginkomsttagare minskar sina inkomster. Det leder till en jämnare inkomstfördelning, men kan ge lägre skatteintäkter till den gemensamma välfärden. Liberalernas förslag kan, med samma resonemang, ge större skatteintäkter till den gemensamma välfärden, men samtidigt öka inkomstskillnaderna.
Om man enbart ser till inkomstfördelningen framstår alltså Socialdemokraternas förslag som mer gynnsamt. Men Magdalena Andersson har i många sammanhang betonat hur viktig den gemensamma välfärden är och att den har en starkt omfördelande funktion. Att det är så stöds av studier från SCB som visar att det främst är låginkomsttagare som gynnas av en väl fungerande välfärd.
Tror vi på resultaten från den moderna skatteforskningen och SCB:s undersökningar, så kan Liberalernas skatteförslag därför gynna både hög- och låginkomsttagare. Höginkomsttagarna får behålla mer av sina inkomster, samtidigt som ökade skatteintäkter kan bidra till att finansiera den gemensamma välfärden, som framför allt låginkomsttagare har stor nytta av.
Socialdemokraternas skatteförslag riskerar däremot att missgynna båda grupperna. Höginkomsttagarna får mindre kvar efter skatt, samtidigt som skatteintäkterna kan minska och därmed försämra finansieringen av den gemensamma välfärden. Här finns ett möjligt dilemma för Socialdemokraterna: en högre skatt kan visserligen minska inkomstskillnaderna före och efter skatt, men samtidigt ge mindre pengar till den välfärd som framför allt låginkomsttagare har stor nytta av.
Knäckfrågan är: Är det värt att höja skatten för höginkomsttagare om det samtidigt minskar intäkterna till den gemensamma välfärd som är särskilt viktig för låginkomsttagare?
Frågan har inget självklart svar. Men den bör diskuteras.
Sören Blomquist
professor emeritus i nationalekonomi vid Uppsala universitet