Pär Poromaa Isling debuterar med en roman om Pekka, som jobbar med sin livshållning som outsider. Att det ibland sprakar till i språket bådar gott, tycker Ola Larsmo.
Roman
Pär Poromaa Isling
”hollo”
W&W, 231 sidor
I en av Kjartan Fløgstads romaner möter vi ”kanalsimmaren”. Han jobbar vid ugnarna på smältverket i Sauda men var nästan klar med en akademisk examen innan han gav upp. Hans arbetskamrater jämför honom med en kanalsimmare som redan skymtade Frankrikes kust, men insåg att det var för långt och därför simmade hela vägen tillbaka till England igen.
Pekka i Pär Poromaa Islings debutroman ”hollo” (meänkeli för ”tokig”) är utan tvekan en kanalsimmare. När vi först möter honom är han deprimerad gymnasielärare i en mycket vagt antydd ”förortsskola” i Stockholm. Han tar chansen att söka en doktorandtjänst i pedagogisk forskning vid Umeå universitet och till sin egen förvåning får han den. Sedan vidtar något som samtidigt är en golgatavandring och ett triumftåg.
Världen får kontur först när Pekka anländer till universitetsstaden – ”Stockholm” så som det skildras på de första sidorna är mest en slaskig olustkänsla. Pekka har från början bestämt sig för att han kommer att förbli en katt bland de akademiska hermelinerna. Det blir inte bättre av att hans handledare Ingrid (som beskrivs som ”Thatcher-liknande”) trycker på honom Heideggers ”Varat och tiden” som första examensläsning.
Pekka suger hela tiden bitter näring ur sitt utanförskap, som kommande från Malmberget och en delvis finsktalande familj. Men samtidigt går det nästan skrämmande bra för honom, utan att han erkänner det. Trots att han dricker som en älg och hela tiden misstror sin omgivning knatas det på i de akademiska korridorerna och hans avhandling tar form (om klasskillnader i skolan, utifrån Bourdieu, ett ämne inte långt från den doktorsavhandling Isling själv skrivit). Själv menar han förstås att de teorier han själv tillämpar är något de fina akademikerna mest använder för att sätta honom på det hala.
I sina inre monologer refererar han gärna till Sartre och diskuterar Niemis och Pohjanens romaner med sin enda vän John. Men när hans akademikerkollegor snackar litteratur drabbas han av tunghäfta och ser sig genast som outsidern från landet. Det är ett gott betyg till Islings prosa att jag med stigande spänning undrar om Pekkas avhandling skall godkännas eller ej.
Isling har velat skriva fram en dubbelbottnad bild av hur självförståelsen som ständig outsider kan vara såväl grundad i faktiska erfarenheter som en livslögn och sköld mot livet. Det är nog den vanliga utgångspunkten av alla i en bildningsroman av det här slaget, att huvudpersonen alltid ser sig som utstött och missförstådd. Det är sådana psykologiska mekanismer hos Pekka som Isling är ute efter, och kanske drar han det ett varv för mycket.
Men huvudpersonens tvesyn på sig själv är trovärdigt fångad. Pekka anser att det bara är livsvärlden i Gällivare som öppnar sig för honom, det är bara den kärvaste av alla norrländska erfarenheter som känns som ett ”hemma”. Men Islings roman får oss att inse att Pekka är en opålitlig berättare, vilket är rätt skickligt gjort. Han vet egentligen när han använder sin utmarksidentitet som ursäkt och när den verkligen spelar roll.
Och även om man inte riktigt litar på Pekka när han intalar sig att hans verkliga liv finns någon annanstans, utanför den akademi där han byggt sig ett bo, så är det i skildringarna av hur starkt han upplever hemkomsten till det norrländska landskapet, inte minst vintern och naturens skiftningar, som Islings språk blir vasst och originellt. Som i den exakta beskrivningen av snöskottandets verkliga konst, som måste bedrivas i halvmörker när isens kantskuggor framträder med full tydlighet. Här sprakar det till av ett språk jag vill se mer av.
Läs fler texter av Ola Larsmo och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur