Att tvingas till kunglighet var en sådan fruktansvärd pina att det inte fanns något annat alternativ än att ta ett frihetsflyg till Amerikat.
Sedan prins Harry och Meghan lämnade Storbritannien har de inte snålat på hyperbolerna när de beskrivit hur svårt de hade det.
Meghan har hånat kungahuset som medeltidslajvare och utmålat kungafamiljen som känslokalla rassar, och det har riktats både rimlig och orimlig kritik mot brittiska medier.
Prins Harry påstod så sent som förra året att han inte kunde se att hans fru och barn någonsin skulle kunna återvända, av säkerhetsskäl.
Klipp till augusti 2026 och plötsligt ska familjen flytta hem igen.
Alla utom den innersta kretsen är helt tagna på sängen. Inte ens pappa kung Charles fick mer än ett par dagars headsup.
Tajmingen lirar visserligen med den engelska skolstarten men den är i övrigt inte helt solklar.
Prins Harry har precis förlorat ett illa underbyggt mål mot tidningen Daily Mails publisher, och såg nederlag i flera rättsliga instanser när han försökte argumentera för statligt betalda skyddsvakter till sig och sin familj.
Den av hertigparet så hatade brittiska pressen är också mitt i en självrannsakansprocess efter att granskningarna av Cambridgeprofessorn Jason Arday, där flera medier anklagades för att ha haft rasistiska motiv, ledde till dennes suicid.
Det är också svårt att förlika de personer som lämnade England – och allt emotionellt bös de kände sig nödgade att därefter städa ur garderoben – med de som nu vill tillbaka.
Varför vill Meghan bo i vad hon så publikt utmålat som ett bakåtsträvande, rasistiskt skitland?
En hel del av svaret ligger rimligen i hur i princip allt hertigparet försökt sig på i USA har misslyckats. Nu senast när deras dokumentärfilm lockade färre biobesökare än ett 70 minuters kattvideokompilat. Det är svårt att leva på att kränga sylt.
Meghan sålde Harry en amerikansk dröm som tyvärr aldrig gick i uppfyllelse.
I Storbritannien välkomnas hans återkomst helhjärtat av de många organisationer han engagerat sig i genom åren.
Som stolt brittisk medborgare tror jag att det här är vägen mot folkets försoning med prinsen. Han är som allra bäst när han inte är ute och krigar mot sin familj, medier, eller andra statliga väderkvarnar, utan möter människor på deras nivå.
Och det skall tilläggas att jag köper att Storbritannien till viss del är ett bakåtsträvande, rasistiskt skitland, men det är mitt bakåtsträvande, rasistiska skitland.
Så om nu prins Harry tänker sig att han ska ha skattepengar för att bo där – vilket jag också kan köpa – så vore det trevligt om han kunde bidra till att visa världen att det är så otroligt mycket mer än så.
Han kanske skulle kunna börja med sin fru.