Listerlaget Mjällby AIF mot läsklaget RB Salzburg, Sveriges enda lag i europaspel är ett steg från Europa League. Första mötet spelas i kväll, och den som har lust kan passa på att fira ett litet tioårsjubileum.
Den 20 augusti 2016 förlorade Maif mot Norrby med 3–0, med William Leandersson (Romeos pappa) och Jeppe Gustavsson (Jeppe Gustavsson) i startelvan.
De skulle inte vinna någon av de sju matcher som följde, fram mot den mytologiska överlevnadsmatchen mot Prespa Birlik.
För ett år sedan berättade hela världen om det här. Fiskarpojkarna från en avkrok utan el, internet och rinnande vatten (som det påstods) vann allsvenskan, och historien tecknades i NY Times och BBP, i Guardian och Gazzetta dello Sport.
Fotbolls-feelgood från the allsvenska.
Alla pilar pekade åt rätt håll
Jacob Lennartsson klev in i sitt hjärtas klubb under 2016, som akademichef och P19-tränare medan allt brann. Nu är han klubbchef, och guldåret 2025 fick han och dåvarande ordföranden Magnus Emeus berätta om och om igen om arbetssättet som gjort sagan möjligt.
Emeus hade implementerat den japanska utvecklingsideologin kaizen, hämtad från företagsvärlden och först introducerad i det svenska fotbollsspråket av Nanne Bergstrand.
Grunden var ständig förbättring, med mätbara kriterier som kontinuerligt stämdes av.
Ni vet det här. Ni fick det berättat på längden och tvären: Hur Maif mätte städning och sociala aktiviteter, logistik och talangutveckling, medlemsarbete och matchvinster.
Alla pilar pekade åt rätt håll. Mjällby vann SM-guld, förlorade en match på hela året. Karl Marius Aksum var guldmakaren som fick ta steget upp som huvudtränare, Anders Torstensson lämnade tränarrollen och klev upp som teknisk chef.
När ledningen skulle presentera sin vision för 2026 lät de medvetet bli att foga in resultatmål i pratet om kontinuerlig förbättring.
Det går ju inte att förbättra en förstaplats.
Och sedan kom 2026. Utskåpningen i premiären (förlust mot Hammarby, 3–0), smällen i hemmapremiären (0–2 mot nykomlingen Öis). Efter två omgångar printade Jacob Lennartsson ut tabellen i A3-format och satte upp den på väggen i ledarrummet.
– Nu är vi sist. Sämst i Sverige. Sämre kan det inte bli.
Det var ett skämt. Allvaret kom senare. Cupguldet har varit ett undantag under den normala säsong som följt efter drömåret 2025. Spelarförsäljningar, renovering av truppen, dumfnissiga hån mot ”Doktor Aksum” och hans kaxiga, stora hatt.
Förluster, förluster, fler förluster. Bottenstrid.
Och det är ju NU det blivit intressant på riktigt. 2025 fanns det noll komplexitet i hjälteberättelsen om Mjällby. De hade gjort allt rätt, alltså gick allt åt rätt håll.
Sedan vinsten i cupfinalen radade Maif upp de vinstfria matcherna. 0–1 mot Häcken, 1–1 mot Elfsborg, 1–1 mot IFK Göteborg, 4–4 mot Sirius, 1–2 mot AIK, 0–0 mot VSK, 1–2 mot Kalmar FF, 0–1 mot Elfsborg.
Säsongens smak heter Sirius, de kom till Strandvallen och sprang in 3–0 på en halvlek.
Jag var inte ensam om tanken: Vad händer om de förlorar med 0–6? 0–7? Vad händer med Karl Marius Aksum? Med klubben? Med det allsvenska kontraktet? Med allt?
Fått stanna – även vid 0–8
Allt kokar ner till frågan som avgör hur man ska se på projektet Maif: Överlever arbetssättet när resultatkurvan pekar helt åt helvete? Vad är en strategi värd när vinden vänt och fotbollen fallerar?
Det enkla svaret är att det är då den är värd allt, att det är då vi får se vad en klubb egentligen är värd. Det konkreta svaret är att Karl Marius Aksum hade varit Maif-tränare även om de förlorat med 8–0 mot Sirius, att det finns en medvetenhet om hur den dagliga verksamheten ser ut, hur utvecklingsarbetet fungerar, vad som hade hänt om förlusterna fortsatt rada upp sig.
Maif vände, som bekant, och vann med 4–3 mot Sirius. Dagen före matchen mot RB Salzburg slår jag en signal till Jacob Lennartsson för att ställa frågor om hur Mjällby mår. Han befinner sig i en verklighet långt från 2025:s galenskap. Telefonen är tystare.
Men hans roll är kanske viktigare.
– Det centrala är att kommunicera ut saker i tid, att inte komma med ett excelark efter sex raka förluster. Man måste skapa trovärdighet och trygghet, säger han.
– Alltså, det jobbigaste… jag älskar ju mitt arbete, men jag är också en supporter. Jag mår skit när vi förlorar. Men jag kan inte gå runt och grina.
Fotbollslaget Mjällby sladdar i tabellen. Föreningen Mjällby? Den mår bättre än någonsin.
Organisationen har förstärkts, interna undersökningar pekar på att personalen mår bra. Det egna kapitalet lär tredubblas, eller näst intill. Visionsarbetet går vidare, de har vunnit cupen och är enda svenska lag i Europa. De har sålt spelare till belgiska (Jacob Kiilerich), schweiziska (Ludwig Malachowski Thorell) och engelska (Elliot Stroud) förstaligan.
Och annars? Varumärkesarbetet har professionaliserats, akademin förstärkts. Nya omklädningsrum finns runt Strandvallen, en ny niomannaplan. Medlemsantal och bortafölje rusar, försäljningen av merchandise också.
– Det kanske viktigaste måttet är engagemanget, att det är fler som bryr sig om oss, säger klubbchef Lennartsson.
Rest av en sagosäsong
Mjällby har väldigt många konkurrensnackdelar, men ett par av dem har de stöpt om till fördelar. I ett litet samhälle kan de bygga sociala band mellan unga spelare och göra det lättare att trivas. Och på ledarsidan har de, av nödvändighet och med vilja, den sortens förankrade karaktärer som har ett urstarkt sportsligt mandat. Det ska mycket till för att köra över ur-maifare som Lennartsson, Hasse Larsson eller Anders Torstensson.
Målet har sammanfattats som att de vill ”vara bäst i klassen på att ha en utvecklande miljö”.
Och ser man det så är det fullt möjligt att 2026 är ett lika viktigt år som 2025. Strategierna stresstestas i skarpt läge, visionsarbetet prövas i motvind. Investeringarna som görs är i framtiden, utan desperation. Karl Marius Aksum må ha en stor (doktors)hatt, men han är också ung och orutinerad – och här får han en intensivkurs i problemlösning. Kanske lär han sig mer av det än av året när de vann allt, och han kunde lägga energi på att posta självgratulerande fotbollstaktiska inlägg på twitter?
Mjällby spelar europafotboll i kväll, som en rest av en sagosäsong när de vann allt.
De kanske slutar tia i allsvenskan, kanske ännu sämre, medan Sirius får applåderna och Bajen jagar guld.
Men Maif mår bra. De fortsatte bara att göra rätt saker även när vinden vände.