Detta är en krönika. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Under fyra decennier byggde Islamiska republiken Iran sin regionala makt på en enkel men effektiv idé: staten behövde inte kontrolleras om staten kunde kringgås. I Libanon växte Hizbollah till en militärmakt starkare än landets reguljära armé. I Irak fick Iranstödda miliser egna vapen, pengar och politiska strukturer. I Gaza understöddes Hamas och Islamiska jihad. I Jemen blev Huthirörelsen ytterligare en länk i den så kallade motståndsaxeln.
Resultatet blev en märklig politisk ordning. Regeringar kunde ha ministrar, parlament och flaggor, samtidigt som någon annan förfogade över raketerna.
Det är denna modell som nu börjar krackelera efter USA:s och Israels krig i regionen. Hamas har accepterat principen om att lämna ifrån sig sina vapen i Gaza. Hizbollah har försvagats dramatiskt i Libanon. Syrien har fallit bort som den strategiska landbrygga som i årtionden band samman Iran med Medelhavet, och i Irak försöker regeringen omsätta den gamla parollen hasr al-silah bi-yad al-dawla, vapnen endast i statens hand, i praktisk politik. Miljontals vapen registreras och utrymmet för en parallell väpnad ordning ska minska.
Det vore för tidigt att dödförklara den iranska regionala modellen. Miliser försvinner inte för att regeringar skriver dekret, och organisationer som byggts under årtionden kan överleva sina beskyddare. Men riktningen är intressant.
Om regimen i Teheran en dag faller kommer därför den verkligt stora förändringen inte nödvändigtvis att ske i Iran.
För första gången på länge finns möjligheten till ett Mellanöstern där den centrala konflikten inte handlar om vilken extern makt som har den effektivaste milisen, utan om vem som faktiskt har rätt att utöva våld. Det är en långt större fråga än Hamas, Hizbollah eller en irakisk vapendatabas. Det handlar om statens återkomst, som etablerades redan på 40- och 50-talen, men försvann i och med Islamiska Republikens inblandning.
Islamiska republikens kanske mest bestående regionala arv är nämligen inte dess kärnenergiprogram eller dess ballistiska robotar. Det är institutionaliseringen av den väpnade parallellmakten: partiet som också är armé, välfärdsorganisation, underrättelsetjänst och utrikespolitisk aktör.
Om regimen i Teheran en dag faller kommer därför den verkligt stora förändringen inte nödvändigtvis att ske i Iran. Den kan komma i Beirut, Bagdad, Damaskus, Gaza och Sanaa.
Ett iranskt sammanbrott skapar inte automatiskt stabilitet. Tvärtom kan vakuumet bli farligt. Miliser kan fragmenteras, vapen hamna hos kriminella och jihadistiska grupper och regionala makter börja tävla om det utrymme Iran lämnar efter sig.
Västvärldens mål borde vara tydligare än det ofta varit: inte att ersätta Irans nätverk med någon annans, utan att stärka principen om ett land, en regering och ett legitimt våldsmonopol.
Libanon kan inte vara en fungerande stat så länge ett parti fattar beslut om krig och fred. Irak kan inte vara fullt suveränt så länge miliser lyder andra kommandokedjor än Bagdads, och Gaza kan knappast återuppbyggas om nästa generation raketer samtidigt byggs under ruinerna.
Mellanösterns framtid efter Islamiska republiken avgörs därför inte bara av vad som ersätter regimen i Teheran. Den avgörs av vad som ersätter dess idé. Efter årtionden av stater inom staten finns nu åtminstone möjligheten att staten åter blir staten.