Kanske har vi där en röd tråd mellan filmerna. Även om det är två ganska olika dokumentärer.
”Nästan forever” av Hannah Reinikainen och Lia Hietala är ett mångårigt projekt där ambitionen var att skildra några tonåringar i Stockholm under deras mest formativa år. Fokus ligger på Jasmine och Philip som vi möter för första gången vid 14 års ålder. De får varsin kamera och uppdraget att filma sina liv på fritiden.
Vi följer dem ända tills de tar studenten vid 19 års ålder, genom toppar och dalar, hjärtesorg, kriser, suddigt nattliv och häng med kompisar. Deras egenfilmade material kompletteras med regissörernas intervjuer och sociala medier-klipp.
På ett sätt händer egentligen inget särskilt. Här finns ingen enskilt stark individuell historia.
Samtidigt sker förstås en utveckling som betyder enormt mycket i deras liv. Vad som också är till fördel för filmens dramatik är att Jasmine och Philip glider isär och har mycket olika tonårsupplevelser. Resultatet är gjort med hjärta och känns genuint.
Tydlig politisk agenda
”Inte ett riktigt jobb” av Patrik M Fahlin har en tydlig politisk agenda. Hans uppdrag är att övertyga publiken om att Tidöregeringens svidande nedskärning av statsstödet till landets studieförbund får farliga konsekvenser.
Det som blev droppen för Fahlin var när han hörde förre utbildningsministern Mats Persson (L) säga i en intervju att studieförbundens verksamheter inte leder till några ”riktiga jobb”. Det här måste ju motbevisas i en film, tänkte Fahlin, och tog till hjälp en mängd berömda kulturutövare som har studieförbunden att tacka för mycket.
I filmen förklarar Josef Fares, Marit Bergman, Smash Into Pieces, Kalle Moraeus, m fl varför det är hål i huvudet att tänka som Mats Persson. Fahlin får även stöd från flera kulturpolitiker, från höger och vänster, medan Sverigedemokraternas Alexander Christiansson får försvara slakten.
Kulturpolitiskt är jag hundraprocentigt med på Fahlins korståg. Men hur är filmen i sig?
Otaliga upprepningar
Tyvärr står det klart redan inom fem minuter att det här kommer att bli en föreläsning som hade passat bäst som inslag i ett tv-program. I stället pågår filmen i 95 minuter, med otaliga upprepningar av alla inblandades åsikter och talepunkter.
Men här intervjuas också några tonåringar som pratar om hur viktiga studieförbundens verksamhet har varit för dem. Faktiskt så pass mycket att den kan beskrivas som livräddande. Ungdomarna befinner sig i samma känsliga ålder som Jasmine och Philip i ”Nästan forever”.
Tillsammans illustrerar filmerna hur mycket vi tjänar på att hålla unga människor engagerade i aktiviteter som bygger vänskap, skapar kontakter och tänder gnistor i deras hjärnor – musik, sport, whatever. Det får kosta.
Glöm inte att gilla Aftonbladet FILM på Facebook och följa oss på Instagram, Bluesky, Threads och X (Twitter) för nyheter, trailers, recensioner och skön filmnostalgi.