På stan talar man på allvar om att flytta från Sverige. Planerna är klara, bankerna kontaktade. Men ingen jag talar med vill tala högt. Då kan man få Skatteverkets ögon på sig. Bättre att ligga lågt och göra en tyst sorti. Jag har under mina år som skribent på Di aldrig hört rika personer prata så. Tvärtom har Sverige med stolthet omtalats som en bra plats för privata förmögenheter och för nya investeringar. Men nu är tonen radikalt annorlunda.
Orsakerna är oron inför vänsterpartiernas retorik och deras möjligheter att vid ett regeringsskifte gå från ord till handling.
Vänsterpartiet och Miljöpartiet, som tillsammans ser ut att göra ett rekordval, går fram med stora konfiskatoriska skatteförslag. Deras retorik är hemsk, rentav farlig. Företag som gör vinst omnämns som ”rånare” och röststarka vänsterröster anser att miljardärer helst bör lämna landet.
Socialdemokraternas ekonomiskpolitiska vänstersväng, S-ledarens fientliga retorik om ”rika”, förslag på stora skattehöjningar för alla som tjänar över 70.000 i månaden och Reformisternas (största S-föreningen) förslag på återinförd förmögenhetsskatt inger inte förtroende om att en S-finansminister kan hålla emot.
”Svenskens medelförmögenhet har sjufaldigats sedan 1980 och särskilt sedan millennieskiftet.”
Den största risken är om de rödgröna får egen majoritet. För första gången på 20 år får vi då en vänsterdominans i riksdagen och fritt fram för vänsterkrafterna. Men även om C skulle ingå finns det betydande risker. S har gång på gång visat att man är beredd att göra skadliga eftergifter till småpartier som ställer ultimatum. Förra gången Magdalena Andersson regeringsförhandlade gjorde man upp om pensionssystemet (!) med V, strandskyddet med MP, ekonomiskt och politiskt stöd till den terrorstämplade gerillagruppen YPG i norra Syrien med en politisk vilde - och om ägande i skogen med C.
Det kanske mest skrämmande är att kampanjen om kapitalskatter riskerar att förstöra en skattestruktur som byggt en ny svensk modell, gjort alla rikare och som har tagit decennier att bygga upp.
Di-medarbetaren Torun Nilsson skriver i sin nya bok om det svenska finansundret ”Finansdramat i folkhemmet” om hur kapitalbildningen berikat landet. Pluralismen i sparandet med aktier, aktiefonder, privata, kollektiva, utländska och statliga pensionsfonder och tillgängligheten via politiska innovationer som ISK och ny digital teknik har gjort att alla svenskar idag har kapitalinkomster. Svenskens medelförmögenhet har sjufaldigats sedan 1980 och särskilt sedan millennieskiftet.
Den friare kapitalmarknaden har inneburit en förnyelse av företagandet som vi inte sett på 100 år. Stockholm är ledande i Europa på börsintroduktioner. Helt nya namn tar sig fram på listorna över de mest förmögna eftersom man inte längre straffbeskattas för att man äger företag. Om du har en bra idé och arbetar hårt är det lätt att lyckas i Sverige.
De rika berikar också staten. Vitaliteten i företagandet gör att statsfinanserna är mycket mer stabila men förmögna betalar såklart också skatt som alla andra. Torun Nilsson skriver att de 200 rikaste förra året betalade inkomstskatter som täckte halva ränteutgiften för statsskulden.
Allt detta äventyras av vänsterpartiernas förslag. Särskilt en ny variant på förmögenhetsskatt kommer att straffa ägande och därmed minska möjligheten att ta risk. Även till synes små förändringar och små procentsatser kan få stora konsekvenser.
Det finns alltså inga sakliga skäl för höjda kapitalskatter hos de tre vänsterpartierna, men det finns starka värderingar och de behöver möta motstånd.
Hetsen mot ”rika” och föreställningen om att vinst är illegitimt är historiskt återkommande impulser som varje gång de realiserats förstört samhällen och ekonomier. Det svenska skattesystemet utformades efter kriget med precision för att minska utrymmet för privata förmögenheter. Kapitalet skulle låsas in i företag och socialiseras. Svensk kapitalmarknad bottenfrös, knappt något nytt företag startades, viktiga ägarfamiljer lämnade landet, företag kunde inte behållas och såldes ut och reallönerna för LO-kollektivet stod helt stilla i två decennier.
Dit, till 1980, då Sverige var mer som Sverige, strävar nostalgiker som Magdalena Andersson.
Sverige bör göra precis tvärtom och ägna nästa mandatperiod åt att bygga vidare på den otroliga framgångssaga som svensk kapitalbildning är. Hur kan vi utvidga succén med ISK? Hur tar vi bäst ned straffskatten på högutbildad arbetskraft och skapar samma dynamik för löntagare som vi gjort för kapitalägare? Vilka skattepolitiska frihetsreformer kan vi göra för att ytterligare öka vitaliteten? Hur blir Sverige världens bästa land för flit och framtidstro, det vill säga arbete och sparande?
Ett första steg är att ta vänsterpartiernas destruktiva förslag på allvar och säga absolut nej.