Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
DEBATT | GLESBYGD
Inför valet har SVT gjort en serie reportage om orter belägna längs riksväg 62 i norra Värmland. Det är orter där befolkningen, som bor glest, har minskat mer än riksgenomsnittet över tid. Det är platser där invånarna med rätta vittnar om en svår situation och en känsla av att vara bortglömda.
Känslan är lätt att förstå. För i takt med att befolkningen minskar monteras många av de tjänster som människor är beroende av ner. Skolor lägger ner, sjukvården blir mindre tillgänglig, kollektivtrafiken går alltmer sällan, affärer får svårt att klara sig och samtidigt blir befolkningen allt äldre. En viktig anledning är att det blir allt dyrare att upprätthålla offentlig service när få människor kan nyttja den.
Varför sker den här utvecklingen? Det grundläggande problemet är att man inte är tillräckligt många på de här platserna. Dessutom bor man glest och befolkningsminskningen drivs primärt av att unga människor flyttar därifrån. De allra flesta som flyttar mellan kommuner i landet är i åldern 18-35 år. De flyttar för att utbilda sig, skaffa jobb eller kanske bara komma åt en livsstil med större utbud. Här stryker glesbygden på foten och städerna drar vinstlotten. Det finns nämligen bara två sätt en plats kan öka sin befolkning på: Fler måste flytta in än ut och/eller fler måste födas än dö. Båda dessa möjligheter försvagas när unga väljer att lämna glesbygden bakom sig. De som blir kvar blir då allt äldre och färre barn föds.
Låt mig vara oerhört tydlig: Glesbygdens grundproblem är att för få individer vill bo här. Konsekvensen är att de som faktiskt vill bo här får problem när skola, sjukvård och kommunikationer inte längre fungerar tillfredsställande. Därför måste politiken svara på fyra grundläggande frågor:
- Hur kan vi öka incitamenten för att bo i glesbygd?
- Hur kan vi säkra kompetent personal även i glesbygd?
- Hur kan vi säkra livskvaliteten för dem som vill bo i glesbygd även när befolkningen minskar? Och inte minst:
- Hur mycket får det kosta?
En fråga som ofta kommer upp i landsbygdsdebatten är att ojämlikheten mellan stad och land är orättvis. Så må vara fallet, men verkligheten är att ingen budget är oändlig. Om vi satsar mer på ett ställe satsar vi per definition mindre någon annanstans. Ekonomi handlar om att välja mellan alternativ. Det går att argumentera för att det är mer rättvist att satsa på glesbygdsplatser som har det relativt sett sämre. Men det går också att hävda att investeringar bör göras där många kan dra nytta av dem. Den avvägningen måste politiken våga diskutera öppet.
I samband med SVT:s satsning fick jag möjlighet att kommentera glesbygdsproblematiken i Aktuellt. Därefter följde en debatt mellan landsbygdsminister Peter Kullgren och MP:s språkrör Daniel Helldén om vad de vill göra åt glesbygdens utmaningar. Problemet med debatten är inte främst att Kullgren och Helldén ger olika svar. Problemet är att ingen av dem svarar på de frågor glesbygdens utveckling faktiskt kräver. Kullgren föreslår åtgärder för andra problem. Helldén ger vaga besked eller löften om välfärd utan att förklara hur den ska finansieras och bemannas. Samtidigt lämnas den grundläggande demografiska utvecklingen i stort sett obehandlad.
Kullgren lyfter exempelvis bättre villkor för skogs- och jordbruket. Det kan vara viktigt för dessa näringar, men det svarar inte på varför människor lämnar eller inte flyttar till glesbygden. Helldén talar om att göra saker ”på ett smartare sätt”, utan att egentligen precisera vad som faktiskt ska förändras, och om en kraftigt stärkt välfärd utan att säga vilken servicenivå som ska garanteras, vad den får kosta eller hur personalen ska rekryteras. Båda menar dessutom att det behövs fler arbetstillfällen. Men oftast är problemet inte i första hand bristen på jobb, utan bristen på människor med rätt kompetens som kan ta dem.
Det är alltså inte brist på politiska ambitioner som är huvudproblemet. Problemet är att förslagen antingen riktas mot andra frågor, stannar vid vaga formuleringar eller bygger på löften om service utan trovärdiga svar på hur den ska finansieras och bemannas.
Glesbygdens utmaning är kanske en av landets största framöver. Den förtjänar en debatt som utgår från de verkliga förutsättningarna och som vågar ge realistiska svar. Hur får vi fler att vilja bo i glesbygd? Hur säkrar vi kompetensen? Hur upprätthåller vi livskvaliteten för dem som vill bo kvar även om befolkningen fortsätter att minska? Och vad är vi beredda att betala för det? Det var inte de svaren jag fick höra i debatten mellan Kullgren och Helldén.
Charlotta Mellander
professor i nationalekonomi vid Internationella Handelshögskolan i Jönköping