Nelio Biedermann
Lázár. Översättning: Susanne Widén. Albert Bonniers förlag. 287 sidor.
Arvid Jurjaks är kritiker på kultursidan. Han är bosatt i Berlin.
Schweizaren Nelio Biedermann är den tyskspråkiga litteraturens nya keldjur. Bara 22 år gammal förtrollade han kritiker, förläggare och utländska agenter med romanen ”Lázár” förra året. Sedan dess har boken legat på tyska Der Spiegels bästsäljarlista. Patti Smith ska ha slukat romanen två gånger.
Jag har läst den en gång och är inte lika imponerad. Jag tror helt enkelt inte på det som Nelio Biedermann skriver. ”Lázár”, som nu översatts till svenska av den rutinerade Susanne Widén, är en berättelse om en ungersk adelsfamilj och dess tragiska öde under 1900-talets första, våldsamma hälft. Den bygger på historien om författarens egen släkt, vars spillror spolades upp som flyktingar på Zürichsjöns strand någon gång på 1950-talet efter decennier av revolter, ockupation, krig och övrig blodspillan i hemlandet.
Tre generationer von Lázár tar plats på de knappt 300 sidorna, från baron Sándor von Lázár, hotad främst av sina egna psykiatriska problem, till barnbarnen Eva och Pista, som förföljs av den ungerska kommunismen. Däremellan kämpar Lajos von Lázár med ett rimligt förhållningssätt till nazismen, medan hans syster Ilona gifter sig med en jude och tvingas fly.
Det är ett rikt persongalleri, som görs ännu rikare av en mängd bifigurer som träder in och ut ur historien. Till och med Josef Stalin får vara med på ett hörn, först full, sedan död. Någon riktig centralgestalt finns inte. Inte heller ett centralt tema. Nya figurer presenteras med drastiska penseldrag utan att de här dragen egentligen får någon betydelse.
”Han hade en romersk näsa, en klok haka, sorgsna ögon och långa, starka fingrar”. Ja, men varför?
Eller som att Lajos von Lázár föds med genomskinlig hud som gör att man ser organen i hans kropp.
Man väntar på att detta förbluffande faktum ska spela roll för handlingen, eller för någon form av ärende. Istället lämnas det därhän som ett slags ofullbordad magisk realism. Det gör att mer angelägna delar förlorar trovärdighet. Som medlöparens samvetskval vid anblicken av nazisternas judedeportationer. Eller en kvinnas feministiska uppvaknande vid läsningar av Virginia Woolf och Simone de Beauvoir.
Så vad vill den här boken? Utöver att visa upp en ung, talangfull författare? För det är Nelio Biedermann, ingen tvekan om saken. ”Lázár” bådar gott inför framtiden. Men kom inte här och tala om en ny Thomas Mann, som tyska tidningar har gjort, bara för att det finns gott om burgna miljöer med tunga gardiner, egensinniga släktingar och en samhällsklass på dekis.
Thomas Mann, om vi nu ska hålla på, hade något att säga om sin egen tid också i en släktkrönika som ”Buddenbrooks”. Den ambitionen hittar jag inte i ”Lázár”, som dessutom präglas av en något besvärande nostalgi över den gamla habsburgska monarkin som styrde Österrike och Ungern när romanen tar sin början.
Det fanns säkert en och annan lycklig bonde i den ungerska feodalismen. Men rättvist var det inte.
Möjligen är den här nostalgin det enda samtida med ”Lázár”.
Nej, låt killen vara tills han återkommer med något som känns sant.