Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Centern lanserar åter sin gamla vision om en mittenregering. Den har fått ny näring av flirten mellan Magdalena Andersson och Ebba Busch. En flirt Andersson och Busch odlar för att stressa andra partier i sina respektive lag, men som realistiskt sett har små möjligheter att landa i ett verkligt regeringssamarbete.
Men bildsättningen duger gott för centerledningens behov. Med hjälp av S-KD-spinnet kan Elisabeth Thand Ringqvist måla upp en önskeregering bestående av KD, C, S och MP. Visserligen säger två av de tänkta deltagarna – KD och MP – nej till Centerns förslag. Men i en valrörelse där alla röda linjer ifrågasätts – eftersom de ändå inte går ihop – spelar det mindre roll.
Centern surfar på en anti-SD-våg bland borgerliga väljare. Centerns framgångar är en spegelbild av Liberalernas kollaps, men också av att så kallade Magdamoderater nu lockas från S till Centerns borgerliga politik.
I Thand Ringqvists regering får MP vara med, men inte V. Skälen är inte helt lättbegripliga. I skattepolitiken står MP lika långt från C som V gör, och i frågor om skogsbruk och strandskydd är klyftan ännu djupare. Men i borgerligt tänkande väljares sinnen bär V på en historisk belastning de inte ser hos MP, känslor som Centern appellerar till.
För Vänsterpartiet står ingenting mindre än regeringsmakten på spel. Socialdemokraterna ser med illa dold skadeglädje hur andra partier drevar mot Nooshi Dadgostars parti. Inte bara för att S gärna vill ha tillbaka väljare från V, utan också för att ett svagare vänsterparti blir mer lätthanterligt för Magdalena Andersson. Om V blir mindre än C försvagas Dadgostars anspråk på att sitta i regering. Och skulle V rentav bli svagare än i förra valet kan Dadgostars motståndare hävda att väljarna underkänt partiets linje.
Skulle V däremot gå fram och bli större än C är det Thand Ringqvist som tvingas bita i gräset. Ingen av dem vill ha extraval och skulle de mot förmodan ändå få den idén kommer Socialdemokraterna att hindra dem. Ingen S-ledning riskerar en nyss erövrad regeringsmakt.
På högersidan står den centrala kampen mellan M och SD. Att vara störst till höger blir centralt i opposition. Det är dåliga nyheter för Liberalerna som kan glömma moraliskt stöd från Ulf Kristersson – han behöver varenda röst han kan få.