Peter Fällmar Andersson är kulturjournalist och skribent på kultursidan.
”Vi åkte i två timmar. Det tar inte två timmar att åka från Sletten till Ven. Men vartenda ljus på vattnet kunde vara en tysk båt, och jag tror att fiskaren sicksackade”.
Flykten över Sundet skedde på Ole Philipsons tolvårsdag. Han minns hur mamma och pappa bröt ihop när de kom till Ven.
”Flykten 1943” är en utställning om solidaritet. Om det här med att hjälpa folk i nöd. Fina gamla ord som under många tillfällen i Sveriges historia också blivit till handling. På en vägg hänger tidningsrubriken: ”Landskronaborna slutar arbeta för att hjälpa sina flyktingar”.
På liten yta – sex rum – i Kommendanthuset berättar nu Landskrona stad, i täten finns projektledare Annelie Ingvarsson och innehållsproducent Karin Sjöberg, en historia som kretsar kring tre judar som var barn när de flydde över Sundet: Anna Linkimer, Birthe Geldmann och just Ole Philipson.
I det första rummet kan man höra Birthes historia, inläst av en skådespelare, om hur hon i oktober 1943 gömde sig under fiskenät när tyska soldater sökte igenom hamnen i Gilleleje. Birthes familj övernattade på en kyrkvind med andra judiska familjer. När de lyckats ta sig över Sundet med ett segelfartyg fick de snart höra att tyskarna upptäckt kyrkvinden: 80 judar hade skickats till Theresienstadt.
Det här är ett varmt, effektfullt sätt att berätta den här historien om Landskrona och Sverige. En smal korridor där vågskvalp hörs får symbolisera Sundet, på pekskärmar kan du klicka på danska hamnar eller bläddra i Ole Philipsons dagbok. I en hörna kan man lösa det chiffer det danska företaget Paul Bergsöe & Son utvecklade för att skicka hemliga meddelanden över Sundet. Vid ett skrivbord finns polisförhören: ”Anledning till flykten: judeförföljelse”.
”Varför behövs den här utställningen 2026?” frågar jag kulturchef Anna Hansen. Hon svarar att det handlar om omtanke, hjälpsamhet: ”Det här är en specifik historisk händelse, men frågorna är de samma i vår tid. Folk flyr ju fortfarande undan krig och vi måste ta emot dem på olika sätt”.
Ute i solljuset på borggården ställer jag samma fråga till kommunalrådet Torkild Strandberg (L), iklädd finaste prinsessa-på-besök-kostymen. Han svarar: ”Kärnan är att vi alla har ett personligt ansvar för vad vi säger, gör och tänker”.
Följdfrågan i detta Tidö-Sverige: ”Din partiledare har precis kramat om en annan partiledare vars parti vill skrota allt svenskt bistånd, inklusive Sida. Hur förhålla sig till det?”
Torkild Strandberg svarar något vagt om att det är ”ett ställningstagande alla får göra”.
Och Jimmie-kramen?
”Jag kramas inte”, säger Strandberg.
När kommer utställningen om Landskronas mottagande av Balkanflyktingar under 1990-talet? Syrier under 2010-talet? ”Det får vi se, det kanske är en naturlig fortsättning”, svarar Strandberg.
Senare på eftermiddagen står Ole Philipsons dotter Paula på scenen inför en fullsatt borggård och säger det vackraste av danska ord, ”smuk”, med sprucken röst. Sedan kliver kronprinsessan upp på scenen och skriver den första autografen i gästboken.
Victoria inviger en utställning som står för allt Sverige inte längre är.
Man kan välja att se det som en kungligt sanktionerad motståndsgerilla för vår tid.
Utställningen ”Flykten 1943” visas på Landskrona Citadell t o m 30/8.