"BLODSOFFER"
Manus: George Kay, Aron Levander, Emilie Robson.
Regi: Kristoffer Nyholm.
Med: Jakob Oftebro, Peter Andersson, Electra Hallman, Alexander Abdallah, Henrik Norlén, Lisette T. Pagler, Magnus Krepper, Irina Björklund, Anders Mossling, Anna Maria Käll med flera.
Premiär: 20 augusti på Netflix.
Klockan tickar.
En viss dag och en viss tid är risken stor för fler brutala mord.
Uppgiften att lista ut vem eller vilka som dödar poliser går till Thomas Berg. Han tar hjälp av sin far Alfred.
”Blodsoffer” bygger seriens spänning med hjälp av kontraster. Morden sker på natten, majoriteten av polisens arbete på dagen. Det stelt korrekta ställs mot ett slags frifräseri som tycks ge bättre resultat trots eller tack vare att det är långt från etiskt rätt och riktigt.
På ena sidan polisens bestämmelser, på andra pressen och stressen att fånga en mördare. I mitten: Thomas Berg.
Jakob Oftebro ger Thomas ett yttre lugn. Rollfiguren introduceras utan repliker men tittaren är ändå snabbt med på noterna: vi förstår vad det här är för person och vad han är villig att göra för att behålla sin position och samtidigt hitta mördaren.
Den oefterhärmliga Peter Andersson gör rollen som Thomas far Alfred. Han har varit polis, till och med en utmärkt sådan vilket enligt alla kriminalserieklyschor gör att Alfred var och är en ganska värdelös pappa till Thomas.
Stereotypt på papperet förstås, men underhållande och härligt att följa. Oftebro och Andersson hittar en far- och sondynamik som svänger. Snabbt blir det seriens hjärta.
”Blodsoffer” tampas med vad som är ett problem för många kriminalserier: fram tills att mördaren avslöjats är berättelsen fängslande. När frågan om varför ska besvaras sjunker tempot. Förklaringarna passar seriens tematik men blir lite för konstlade.
Det går även att gissa sig till vad som kommer hända i takt med att några rollfigurer får fler och längre scener. Lyckligtvis är ensemblen fylld av skickliga skådespelare och i händerna på regissören Kristoffer Nyholm skaver detta inte så mycket som det egentligen borde göra.
På det och framför allt i efterhand upplevs upplösningen underligt nog som både utdragen och stressad. Fem avsnitt duger fint, men lite mer tid med Thomas och Alfred hade inte skadat.
Det är ändå hos dem som seriens puls finns.