När Jimmie Åkesson (SD) i veckan fick frågan i Dagens Nyheter (19/8) om partiets roll vid en eventuell valförlust blev svaret: ”Är vi fortsatt största parti är det en roll som är viktig i sig, och som långsiktigt skulle kunna vara bra till och med, för Sverigedemokraterna.”
Att högerpopulistiska partier trivs bäst av att sitta i opposition är ingen nyhet. Det är som outsider, i det folkliga missnöjet mot etablissemangets kompromisser, som också SD har lyckats att attrahera väljare och byggt sin framgångssaga. Men efter fyra år som stödparti har Jimmie Åkessons dröm om regeringsmakten visat sig vara en fälla där partiets siffror har stagnerat.
Partiets kurva pekade länge uppåt. Från inträdet i riksdagen 2010 på 5,7 procent, via 12,9 procent år 2014 och 17,5 procent 2018, till toppnoteringen på 20,5 procent i valet 2022. Framväxten tycktes inte ha något stopp. Men sedan kom Tidöavtalet.
När Ulf Kristersson (M) 2022 släppte in Sverigedemokraterna i maktens korridorer och Tidöavtalet undertecknades förändrades förutsättningarna i grunden. SD har aldrig varit så nära regeringsmakten som de senaste åren och har fått igenom betydande delar av sin sakpolitik, men det stora folkliga stödet har uteblivit.
För ett parti vars hela idé bygger på berättelsen om ”folket mot eliten” förlorar ju sin tyngd när det självt blir en del av makten. Att tvingas ta ansvar för budgetförhandlingar och kompromissa med samarbetspartier sliter på självbilden, men också på förtroendet bland kärnväljarna.
I valet till Europaparlamentet kom den första tydliga signalen när partiet backade med 2,2 procentenheter – hela 4 procentenheter i Skåne. Och i SVT Verians senaste opinionsmätning landar Sverigedemokraterna på 18,5 procent. Tillväxten är numera borta. Det visar sig att väljarna är svåra att övertyga när makten inte levererar, och somliga har fått en fadd smak i munnen när det blev barnets kompis och inte den gängkriminella som utvisades.
Det är mot denna bakgrund Åkessons förhoppningar kring partiet i opposition ska förstås. Där behöver ett populistparti inte ta ansvar för uteblivna löften. Där råder fri lejd för skarpa krav och enkla svar.
Men hoppet kan också vara personligt för Åkesson – en väg ut. Och då ställs en fråga av mer existentiell karaktär för partiet: Hur ska man överleva utan Jimmie Åkesson vid rodret?
Inget parti är så starkt förknippat med en enskild person. Efter över två decennier vid makten i partiet har Åkesson personligen byggt upp den relation med sina väljare som fått mer än en miljon att sluta upp bakom partiet. I valrörelsen är det en luftballong med ”Jimmies” ansikte som svävar runt – det säger en del om vem som är partiets egentliga vallokomotiv.
Och när partiet inte längre kan locka med Jimmie Åkesson kommer man också att behöva hitta nya tillvägagångssätt. Kommer en förlust att innebära att partiet blir mer radikalt i sin paradgren – invandringen – eller blir det en ny fråga som tar vid?
I valrörelsen syns tecken på en uppskruvad retorik där fokus flyttas tillbaka till partiets rötter. Det är inte så konstigt att man har gett upp om att vara regeringsdugligt och söker sig tillbaka till gamla konfliktlinjer. Men ett uppskruvat tonläge i frågor som tappat sin relevans kan leda till ytterligare tapp bland de mer moderata – som i sansade – väljarna.
Åkesson har rätt i att populismen trivs bäst i opposition. Men frågan är vad som finns kvar utan partiets givna kapten. När maktåren är över och Åkesson tackar för sig kan luften gå ur den sverigedemokratiska ballongen för gott.