Är det sant att Ostindiska kompaniet är det största företaget i Göteborgs historia?
Antonia H.
Hej Antonia!
Det korta svaret på din fråga är: Det beror på hur man räknar.
Men det är naturligtvis ett tråkigt svar som på intet vis är värdigt sältan i GP Historias frågespalt. Jag ska försöka leverera ett svar där jag manövrar mellan blindskären och inte – likt ostindiefararen ”Götheborg” år 1745 – går på grund och förliser.
Den första omständigheten är att det är tveksamt om Svenska Ostindiska Companiet (SOIC) med dagens mått överhuvudtaget kan betraktas som ett ett enda bolag. Eftervärlden räknar den svenska ostindiska epoken från år 1731, då privilegierna för den första oktrojen utfärdades. Vi brukar anse att denna epok tog slut år 1806, då det sista fartyget återkom från Kina. Under 74 år genomfördes 132 resor från Göteborg. Nästan alla resor gick till Kina och även om eftervärlden gärna beundrar porslin och siden bör man ha i åtanke att lastvolymerna ofta bestod av drygt 90 procent te. De ostindiska fartygen var tefraktare. Resten var – som någon historiker har uttryckt saken – utfyllnad.
Efter varje expedition summerades affären och intressenterna fick tillbaka sina satsade pengar. I någon mening var alltså varje fartygsexpedition ett eget litet bolag.
Men eftersom tillstånden – de så kallade oktrojerna – ofta löpte över ungefär 20 år och det fanns en direktion som hanterade de olika expeditionerna (och att ständigt samma gubbar återkom bland investerarna) tycker jag att vi tillåter oss att betrakta ostindiska kompaniet som ett sammanhängande bolag.
Men hur stort och framgångsrikt var detta bolagsprojekt? Ett problem för eftervärlden är att kompaniets kassaböcker ofta brändes när räkenskaperna var avslutade. Detta är ett dubbelt mysterium. Det är inte bara det faktum att själva räkenskaperna därmed blir ett mysterium. Även själva orsaken till varför räkenskaperna brändes förblir något av ett mysterium. Ville man dölja vinster? Handlade det om skattefiffel? Den svenska staten var under 1700-talet besatt av handelsbalans. Detta synsätt kallas merkantilism och var mycket i ropet. Merkantilisterna ogillade Kinahandeln eftersom svenskarna betalade med silver och i gengäld fick te. När teet var uppdrucket stod kineserna kvar med silvret. Merkantilistiskt präglade politiker var bekymrade.
Ja, kanske brändes räkenskaperna för att dölja importens värde. Historikern Jörgen Weibull framkastade tanken (men undersökte det aldrig) att det skulle kunna handla om att dölja stora valutaväxlingsvinster.
Men trots att räkenskaper har bränts har mycket dokumentation bevarats. Det finns korrespondens, dagböcker, tulldokumentation och skattenoteringar.
Ett annat sätt att mäta kompaniets betydelse för Göteborg är naturligtvis antal arbetstillfällen. Det bör i så fall ske i förhållande till folkmängden. Göteborgs folkmängd är i dag ungefär 50 gånger större än på 1700-talet. En enda ostindisk matros bör därmed räknat i arbetstillfällen – i denna tankelek – räknas som femtio matroser.
En ostindiefarare hade en besättning på cirka 150 man. Om man räknar med två expeditioner om året blir det 300 man per år.
Det skulle i en 2000-talskontext motsvara 15 000 sjömän i halvmiljonstaden Göteborg.
Det är förstås en imponerande siffra. Tyvärr blir siffrorna inte lika imponerande när vi jämför andra siffror. De ostindiska fartygen var bjässar i 1700-talets sjöfart – ungefär tio gånger större än den genomsnittliga storleken på andra fartyg som passerade Göteborgs hamn. Men ostindiefartygen byggdes sällan i Göteborg. Det var snarare de stockholmska skeppsvarven som fick dessa prestigeuppdrag.
Det svenska ostindiska kompaniet råkade i princip av misstag bli världsledande inom tehandeln.
Inte heller ostindiska kompaniets organisation var särskilt stor ens om man generöst multiplicerar med femtio. Bevarade dokument från 1780-talet visar att huvudkontoret i Ostindiska huset på Norra Hamngatan (nuvarande Stadsmuseet) bemannades av några bokhållare, uppsyningsmän, tullkontrollanter och vaktmästare – totalt knappt tjugo glada 1700-talsgöteborgare.
Det motsvarar i vårt tankeexperiment ungefär 1 000 personer i dagens Göteborg.
Det kan jämföras med att Västra Götalandsregionen – Göteborgsområdets största arbetsgivare – har nästan 60 000 anställda.
Det verkar alltså som om eftervärlden har velat överdriva det ostindiska kompaniets ställning.
Den nutida historiker som trovärdigast har tonat ner ostindiska kompaniets betydelse är Bertil Andersson som i ”Från fästningsstad till handelsstad 1619-1820” presenterar tonnagesammanställningar (eller lästetal, som det hette på 1700-talet). Siffrorna är nedslående för den som vill föreställa sig att kompaniet höll Göteborg igång: bara några procent av den totala sjötrafiken till Göteborg bestod av ostindiefarare. Eftersom fartygen därtill var så mycket större inser man att ostindiskt gods snarare var undantag än regel i Göteborgs hamn.
Det göteborgska 1700-talet präglades i stället av järn, timmer och sill.
Ostindiska kompaniets nutida supportrar får det alltså ganska besvärligt i mötet med den källkritiskt granskade verkligheten.
Jag skulle dock vilja framhålla två tröstande argument. Det ena är en intressant (men suspekt) siffra.
Det andra är ett argument av mjukare (men viktigare) natur.
Den intressanta (och suspekta) siffran gäller te.
Det svenska ostindiska kompaniet råkade i princip av misstag bli världsledande inom tehandeln under några år. Denna för göteborgarna så underbara historia inleddes i Boston år 1773 då några amerikanska kolonister blev så rasande på överheten i London att några av amerikanerna klädde ut sig i indianfjädrar och vräkte en telast överbord. Spektaklet har gått till historien som ”Boston Tea Party”. Efterdyningarna ledde så småningom till att USA bildades. USA hade från mitten av 1780-talet egna ostindiska fartyg. Men under några märkliga övergångsår rådde istället krig mellan alla de stora handelsnationerna. Fartygen från Göteborg var i princip de enda som någorlunda ostört kunde åka till Kanton och hämta te. Detta te skickades sedan på export från Göteborg. Under några fantastiska år hade det svenska ostindiska kompaniet periodvis nästan världsmonopol.
De stora rekordåren – 1781 och 1782 – exporterades från Göteborg te (och lite porslin och siden) till ett värde av ungefär fyrtio miljoner daler silvermynt. Det är ett snitt på cirka 20 miljoner om året.
Det motsvarade ungefär tio gånger den svenska statsbudgeten på 1780-talet.
Den svenska statsbudgeten är för närvarande ungefär 1 600 miljarder. Tio gånger den siffran är 16 000 miljarder kronor.
Världens största bolag – Nvidia – har en omsättning på ungefär 2 400 miljarder.
Ostindiska kompaniet skulle därmed vara nästan sju gånger större än Nvidia.
Med ett sådant sätt att räkna blir ostindiska kompaniet naturligtvis med råge Sveriges största företag genom tiderna.
Svagheten i detta resonemang är förstås att det är anakronistiskt. Den svenska staten har på 2000-talet oändligt mycket större åtaganden än på Gustav III:s tid. En jämförelse i förhållande till statsbudgeten blir vansinnig. Eller enklare uttryckt: vi kan tyvärr inte tillåta oss att räkna så. Alls.
Påståendet att SOIC skulle vara större än Nvidia är ett påstående som hör hemma snarare på Göteborgskalaset än på ett seminarium.
Nej, det starkaste argumentet för kompaniets sak är av betydligt mjukare natur.
Under 1700-talet blev Göteborg på allvar en stad som var öppen för världen. Ostindiefararna visade att det var möjligt att gå på svenska kölar dygnet runt. Även pigor kunde – med lite goda smugglarkontakter – få en näsduk av siden. Långt ute på västgötaslätten drog gårdfarihandlare omkring och sålde citroner.
Det ostindiska kompaniet importerade inte bara te, porslin och siden. Framför allt importerade det idéer. Det är svårt att tänka sig att Göteborg hade klivit in i 1800-talet med samma självförtroende utan ostindiska kompaniet.
Fästningsstaden Göteborg blev en öppen stad – frimodig, brokig, internationellt orienterad. Det är i hög grad ostindiska kompaniets förtjänst. Och det är väl gott nog.