Detta är en krönika. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Att säga att den amerikanska populärkulturen har utövat stort inflytande över vår egen svenska populärkultur är en underdrift. Ända sedan 1920-talet har vi nordbor, liksom övriga västerlänningar, varit beskuggade eller belysta – väl själva vilket ord som passar bäst – av amerikanska föregångare inom musik, film och vardagsliv i allmänhet. Hollywoodfilmer, tv-serier, jazz, swing, rock, pop, country, soul, musikaler, you name it, en överväldigande del av den samlade massan av dylikt är antingen made in the USA eller imitationer av amerikanska förebilder.
Amerikaniseringen har varit särskilt uppenbar inom ungdomskulturen. Det var ungdomar som tog till sig jazzen på 1920-talet, ungdomar som lärde sig att älska storbandslegendarer som Glenn Miller, Benny Goodman och Count Basie, ungdomar som gillade Elvis Presley och Jerry Lee Lewis. 1950- och 60-talets tonårskultur är ett utpräglat exempel på inspiration från over there – eller amerikansk kulturimperialism, för att tala med kritiker. Och sådana fanns.