Jag åker sällan kollektivt. Det var 20 år sedan jag pendlade regelbundet.
Nu hade jag inte mycket till val då bilen var på verkstad.
Denna sensommarmorgon kändes lite som att göra en tidsresa.
Inga människor pratar med varandra och alla verkar vara i sin egen bubbla.
Jag passerar Mäster Palms Plats medans politisk reklam visas i tv-skärmarna.
”Skattepengar ska gå till svensk kultur och inte till arabisk filmfestival,” rullar förbi minst fyra gånger på min korta resa till arbetet.
Jag kan inte vara ensam om att inte känna igen mig i Sverige.
Acceptans och respekt för våra olikheter var beteenden som vi förr såg som självklarheter.
Hatet har blivit normaliserat och det har gått snabbt.
Att beslutsfattare vill bestämma vad som ska betraktas som svensk eller inte svensk vad beträffar b.l.a. kultur, det är skrämmande.
Är det något vi behöver i Sverige så är det lite mer färg och liv.
Vad kan berika vårt avlånga land mer än att människor möts och att olika kulturer ges möjlighet att blandas och frodas?
Vi behöver mer kultur ! Men vi bör bestämma över detta själva.
Vi bör inte ge utrymme åt några grå auktoritära parlamentariker att peka finger.
Niklas Nilsson