Nio år har gått – tiden har rusat förbi.
Nio år borde räcka för att lära sig ett nytt språk, förstå ett nytt land och hitta sin plats. Men att känna verklig tillhörighet är svårare. Såret efter hemlandet har inte läkt. Jag saknar fortfarande en plats där jag kan vara helt hemma.
Jag minns min första tid här. Jag bar på en stark känsla av frihet. Jag kunde klä mig som jag ville och möta en polis utan rädsla. Jag behövde inte längre frukta att bli bortförd och anklagad för något jag inte gjort. Jag trodde att detta var början på ett nytt liv.
Ändå kan ett felaktigt uttal, en nedlåtande blick eller ett hånfullt leende påminna mig om att jag är invandrare. Ibland stöter jag på ett ord jag inte förstår, men av stolthet eller skam vågar jag inte fråga.
Det svåraste är att leva mellan två världar: inte riktigt här, men inte längre helt där heller. Man lämnar sitt hemland med en liten resväska och hopp om trygghet, för att sedan upptäcka att det nya landet inte automatiskt blir ett hem. Man kan tvingas arbeta långt från sin utbildning och sina drömmar – och ändå vara den första som får lämna sitt jobb, bara för att man är invandrare.
På avstånd följer jag mitt hemland genom nyheterna. När familj, vänner och landsmän drabbas av våld och förtryck känner jag en maktlös sorg. Ibland tänker jag: tänk om mitt land hade varit en plats där jag kunde stanna, i stället för att följa allt genom en skärm.
Här finns en annan oro: stängda dörrar, långa Migrationsverketprocesser och rädslan för ett beslut som kan tvinga mig tillbaka.
Men i min lilla resväska finns i dag också nio års erfarenheter – och mitt barn. Mitt barn är mitt ljus och min anledning att fortsätta.
Jag lever kanske fortfarande mellan två världar. Men jag vägrar ge upp hoppet om en trygg framtid för mitt barn.
Mitra Mohammadi