Lena Einhorn.
Titusbågen: En berättelse i åtta akter. Norstedts. 444 sidor.
Anna Blennow är författare, forskare i latin och kritiker på kultursidan.
Mellan Colosseum och Forum Romanum står den, Titusbågen. Den är ganska nätt jämfört med Roms två andra bevarade antika triumfbågar: ett enda portvalv, och en kort latinsk inskrift som berättar att den är rest till kejsar Titus ära. Men inuti valvet finns bildreliefer som bär på en betydligt mer komplex historia: menoran, den sjuarmade ljusstaken, bärs i triumf genom Rom med andra föremål från det judiska templet i Jerusalem efter att romarna under Titus ledning förstört staden år 70 i vår tideräkning.
Titusbågen är inte det enda spåret av judisk historia i Rom. Den judiska församlingen i Rom är en av världens äldsta, och i Ostia, det antika Roms hamnstad, har man grävt ut en synagoga som tillhör de första i Europa. Sida vid sida med de kristna katakomberna i Rom finns judiska katakomber. Till och med det romerska köket är influerat av judiska traditioner.
Det är just Rom som författaren och regissören Lena Einhorn valt som centralpunkt för sin historiska roman om judiska öden genom tiderna. Titusbågen bildar inte bara den röda tråden, utan har också givit boken dess titel. Till bågen knyts en rad historiska gestalter allt ifrån Titus själv till drottning Kristina och Mussolini. Vad gör makt med en människa? Varför följer så mycket våld i religionernas spår? Det är de frågor som boken brottas med. Med en myllrande mängd fakta som fond gestaltar Einhorn historien inifrån, genom huvudpersonernas fiktiva tankar och känslor.
Det är tung läsning, svartsynt i kontrast till Titusbågens vita marmor. Också tilltalet är ödesmättat, stundtals nästan gammaltestamentligt. Och om det ligger i tiden att tänka på romarriket, visar Einhorn på en annan vinkling av historien än romarnas egen. Det är Rom sett utifrån, av den judiske historieskrivaren Josefus, av de senantika kejsare som inte ens längre vistades i staden, och av dem som likt Napoleon kom resande med diverse maktanspråk i bagaget. Men ingenting är beständigt – deras riken skulle också falla. Bara Titusbågen står kvar.
Einhorns bok får mig att fundera över vad vi egentligen ska ha historien till. Hur ska vi använda den? Vad kan vi lära oss av den? Antikens historieskrivare ville ge moraliska exempel på såväl hjältemodiga härförare som förtappade upprorsmakare. Källkritiken var det inte så noga med: det räckte att ”lärda män” hade meddelat fakta, eller att ett ögonvittne stod för sanningshalten. Medeltiden gjorde om historien till legender med sagohjältar och helgon. 1600-talets romaner kunde använda historiska gestalter för subversiva skildringar av samtiden.
Om historia läser man inte bara för att lära, utan också för att fascineras och förfäras. Historia är både bildning och underhållning, men måste också alltid etablera auktoritet för texten och författaren, så att vi kan lita på det vi läser. Populärvetenskapliga böcker har ofta en referenslista till verk som författaren använt sig av. Det har inte Einhorn. En roman har naturligtvis större frihet, men också de flesta av bokens citat saknar hänvisning. Och precis som hos antikens historiker är det fraser som ”så berättas det” och ”det påstods att” som för fram berättelsens fakta. Det är en lite för lös grund för de anspråksfulla historiska teman som boken bär på.
Och vad är det för berättelse Einhorn vill förmedla? Vart vill hon leda sina läsare genom historiens mörka snårskogar bland kejserliga krig och kristna korståg? Boken balanserar i ett ständigt spänningsfält mellan vrede och försoning, underkastelse och uppror, kompromiss och konflikt. ”Finns det rättmätiga krig? Finns det heliga slagfält?” frågar sig Einhorn. Nej, vill jag ropa. Ja, skulle säkerligen de flesta av bokens huvudpersoner svara. Och det är till sist upp till läsaren att lära av historien.