Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.
Tomma tunnor skramlar mest. Så skulle man kunna sammanfatta partiledarnas ekonomisk-politiska debatt hos Expressens och Dagens Industri.
Högst tonläge hade nämligen Vänsterpartiets Nooshi Dadgostar. Hon lovade att staten under hennes styre kommer att ge allt åt alla: avgiftsfri tandvård, frysta hyror, högre löner i offentlig sektor. Tillväxten som är tänkt att finansiera allt det här ska också komma från staten. I Dadgostars tankemodell är det nämligen subventioner till bostadsbyggande och statliga arbetsmarknadsåtgärder som driver tillväxten, inte entreprenörskap och företagande.
Den modellen ledde till stagnation och skuldsättning i Sverige på 1970-talet och decennierna därefter, en tid som nu är så långt tillbaka att den fått ett nostalgiskt skimmer.
Men faktum kvarstår: höjda skatter på arbete och sparande försvårar både för hushåll och företag. När staten investerar tungt innebär det att företagen har mindre pengar att satsa på nya idéer och innovationer. Då stagnerar ekonomin. Detta påpekades av Centerpartiets Elisabeth Thand Ringqvist, vilket illustrerar spännvidden i det rödgröna regeringsalternativet.
Magdalena Andersson bedrev en närmast schrödingersk oppositionspolitik.
Alternativets tänkta ledare bedrev för sin del en närmast schrödingersk oppositionspolitik. Socialdemokraternas Magdalena Andersson lyckades både stödja regeringens tillfälliga stödåtgärder för lånade pengar, och kritisera skuldsättningen som samma åtgärder innebär. Och det hon ville vara ”tydlig med” var den påfallande tomma utfästelsen om ”en ny samarbetsanda” och ”breda samarbeten”.
Det var bara alltför uppenbart att Magdalena Andersson i denna valrörelse inte vill tala om vad hennes faktiska vänsteralternativ kommer att kosta väljarna. Hur mycket av Vänsterpartiets och Miljöpartiets spenderpolitik som Andersson är beredd att acceptera får bli en obehaglig överraskning.
När det kommer till den svenska ekonomin och dess framtidsutsikter råder det ingen tvekan om vilket alternativ som är det sämre. Däremot är det en svaghet att Tidösidans alternativ inte är bättre.
Visst briljerade Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson i sitt svar när Dadgostar och Andersson försökte göra det till en fråga om ”kulturkrig” att kritisera skatte- och pensionspengsstöd till riskabla och misslyckade gröna satsningar. Marknaden borde få plocka vinnarna, också bland gröna tekniksatsningar, menade Åkesson. Han hade även en god poäng i att utsläppshandel har varit ett bra sätt att minska utsläppen, medan EU:s växande regleringsbörda är ett betydligt sämre sätt.
Men Åkesson trasslade också in sig i ett märkligt resonemang om att staten skapar tillväxt genom att bygga fängelser och låsa in fler. Rättsreformerna genomförs av många goda skäl, men de är en kostnad, ingen tillväxtmaskin. Och han förespeglade att regeringen ska fortsätta med den spenderpolitik som förts för lånade pengar under valåret.
Kristdemokraternas Ebba Busch gick i bräschen för en önskvärd och välbehövlig ”radikal förenklingsagenda”.
Det blev därför talande att när Kristdemokraternas Ebba Busch gick i bräschen för en önskvärd och välbehövlig ”radikal förenklingsagenda”, så var det inte som en självklar Tidöagenda för kommande mandatperiod. Det var en invit från KD-ledaren till samarbete över blockgränsen.
För i Tidökoalitionen blockerar SD de nödvändiga förenklingar för bostadsbyggande och en fungerande hyresmarknad som Produktivitetskommissionen utrett och föreslagit. Och av den tillväxtagenda för de kommande fyra åren, som statsminister Ulf Kristersson försökte lansera förra sensommaren, har vi därefter inte hört mycket.
I Sverige lade vi en god grund för tillväxt genom 1990-talets liberaliseringar och budgetdisciplin. Skuldsatta och överreglerade länder i Europa blickar avundsjukt mot vårt investerings- och företagsklimat. Men att vara bäst i ett stagnerande Europa räcker inte. Frågan om hur vi bygger vidare på detta liberala arv, i stället för att urholka det, förtjänar ett svar.