Sanna Axelsson (S), ordförande i fritidsnämnden i Malmö, har rätt i en viktig sak. Barnen ska stå i centrum när Malmö utvecklar stadens idrott (Aktuella frågor 21/7). Det är också därför jag vill att Malmö ska bli Sveriges främsta idrottsstad (Aktuella frågor 15/7).
Men om barn och unga ska kunna skriva nästa kapitel i Malmös idrottshistoria krävs mer än goda ambitioner. Politiker måste skapa de rätta förutsättningarna.
Socialdemokraterna har styrt Malmö i decennier. Därför räcker det inte att som Sanna Axelsson konstatera att trycket på hallar, planer och bad ökar, att föreningar vittnar om köer och att anläggningarna inte räcker till. Det är just sådana omständigheter politiker som styr staden har ansvar för att lösa.
Jag välkomnar Sanna Axelssons besked att Socialdemokraterna nu avsätter 50 miljoner kronor till barns och ungas idrottande. Vi är överens om att alla barn ska kunna delta i olika idrottsverksamheter, oavsett familjernas ekonomi. Det är också därför Kristdemokraterna på nationell nivå har drivit fram Fritidskortet, en reform som gör det lättare för barn och unga att delta i organiserade fritidsaktiviteter. Det allmänna beloppet är 550 kronor per barn och år. Det särskilda fritidskortet, för barn i ekonomiskt utsatta familjer, är 2 500 kronor per barn och år. Från och med den 10 augusti gäller Fritidskortet från det år barnet fyller 6 år.
Men möjligheten att börja idrotta räcker inte. Barnen måste också ha någonstans att träna, och föreningarna måste ha förutsättningar att ta emot dem.
Malmö har en stark simtradition och föreningar som fostrar simmare på hög nivå. Malmö Kappsimningsklubb, MKK, har tagit fram internationellt framgångsrika simmare, samtidigt som simidrotten under lång tid har präglats av för få tider och anläggningar. Det vet jag av egen erfarenhet som tidigare elitsimmare och tränare.
Vattenpalatset Aq-va-kul var viktigt för generationer av Malmöbor, men är också en påminnelse om vad som händer när investeringar och långsiktig planering inte håller jämna steg med behoven. Samma förhållande gäller andra idrotter. Ridklubbarna ger barn och unga möjlighet att utvecklas, ta ansvar och skapa gemenskap. Ändå motsvarar inte stödet och förutsättningarna behoven.
En idrottsstad kan inte bara räkna antalet föreningar eller mästerskap som arrangeras. Den måste också kunna svara på om barn får plats, om föreningar kan växa, om talanger kan utvecklas, om ledare har rimliga förutsättningar och om anläggningarna håller den nivå som staden vill förknippas med.
Det är på dessa områden de politiker som styr Malmö behöver höja sina ambitioner.
Jag föreslår ett idrottsmuseum som en del av en större satsning på att göra Malmö till Sveriges främsta idrottsstad. Det står inte i motsättning till de investeringar som behöver göras för barn och föreningar.
Historien ska inspirera framtiden, men framtiden kräver också fungerande anläggningar, starka föreningar och möjlighet för fler barn att delta.
Sanna Axelsson påpekar att en idrottsstad inte först och främst byggs av medaljer, arenor eller museer. Det håller jag med om. Men en idrottsstad byggs inte heller av vallöften vart fjärde år.
Det som krävs är långsiktiga satsningar som prioriterar barnen, föreningarna, ledarna och anläggningarna. Hela kedjan måste stärkas – från det första träningspasset till elitnivå. Både bredd och elit måste få möjlighet att utvecklas.
Malmö har historien. Malmö har föreningslivet. Malmö har läget.
Nu behövs ambitionen och en politik som förändrar verkligheten så att Malmö blir Sveriges främsta idrottsstad.
SKRIBENTEN
Patrick Sackner, gruppledare och Kristdemokraternas förstanamn till Malmö kommunfullmäktige i höstens val