Under helgen trängdes tusentals musikintresserade i Slottsskogen för musik, film, samtal och umgänge. I snart 20 år har musikintresserade vallfärdat till Göteborg för att ta del av Way Out Wests välkurerade program, med allt från nya, oetablerade akter till bredd och spets. En imponerande sammansättning som är svår att mäta sig med.
I en tid när musiken blir allt mer strömlinjeformad står festivalen för något eget. Slottsskogen är på många sätt en perfekt kuliss – bland lummiga träd ryms mindre scener och mat från världens alla hörn. Men tyvärr dras Way Out West med ett återkommande problem: trängseln.
Biljetten till nästa år är redan inköpt, men jag är nog inte ensam om att känna en viss bitter eftersmak över den enorma trängseln under årets tre dagar. Redan tidigt på dagarna kunde jag som luttrad festivalbesökare känna viss klaustrofobi. Jag har genom åren besökt festivaler som är mångdubbelt större än Way Out West, men aldrig upplevt samma trängsel på hela området oavsett om man stod långt bak eller långt fram under konserterna.
Trängseln blir också ett problem när området stänger och alla ska hem. Även om man lämnar festivalen innan sista spelningen på de stora scenerna är slut blir köerna ovanligt långa.
Jag ställer mig frågande till varför man inte gör något åt saken. Flera utgångar vid stängning skulle kunna minska flaskhalsen ner mot Linnéplatsen. Varför inte öppna fler vägar ut?
Jag förstår att man vill sälja så många biljetter som säkerheten tillåter. Ett scenprogram som årets kostar. De senare tillkomna områdena Dungen och Höjden har varit oaser för den som söker lugn, men även där var det trångt under stora delar av dagarna. När det blir så trångt försvinner en del av känslan.
Nog för att vi är i Göteborg – men vi ska väl inte behöva känna oss som packade sillar?
Luttrad festivalbesökare