Jonathan Stenbäcken går från möte till möte i Partille Arena och däremellan surrar mobilen.
– På någon sjuk jävla vänster blir det vardag ändå helt plötsligt, säger han.
Sportchefen i Sävehof, världens största handbollsklubb, är mitt uppe i förberedelserna inför tävlingssäsongen. I morgon går damerna in i svenska cupen och en vecka senare är det dags för herrarna.
Allt verkar vara som vanligt men inom sig bär Stenbäcken förstås på en stor sorg.
Det är på dagen två månader sedan dottern Alice, 11, gick bort när vi lyckas fånga honom en stund i arenans restaurang efter lunchen.
Då hade det gått ett halvår sedan Stenbäcken och hans fru Anna fick alla föräldrars mardrömsbesked: er dotter har drabbats av en allvarlig form av cancer, en elakartad tumör som växte runt hennes hjärta, lungor och luftstrupe.
Sportbladet träffade Alice och Jonathan på Barncancercentrum i januari och då bestämde vi att vi skulle göra ett nytt reportage med Alice om ett par år om hur hon blivit frisk och var tillbaka på handbollsplanen.
Men så blev det inte. Den 17 juni dog Alice på sjukhuset.
– Det gick ganska snabbt i slutet. Egentligen dog hon mer eller mindre av behandlingen. Hon dog av en infektion som kroppen inte klarade av för att den var så nedtryckt av behandlingen. Men det går att vrida och vända på det – hade hon inte fått behandling så..., säger Jonathan.
Pratade inte om döden
I början av maj var familjen i Uppsala på finalsteget i USM, som är en stor handbollsfest för de bästa ungdomslagen i landet.
– Då var hon nästan som vanligt. Hade hon bara haft hår hade ingen märkt att hon var sjuk. Det var just före ett nytt block med cellgifter.
Efter den tunga medicineringen i maj drabbades Alice av infektionen som tog hennes liv.
Förstod ni då att det bara gick åt ett håll?
– Ja, lite undermedvetet gjorde man det. Det insåg vi i alla fall efteråt att vi hade gjort.
Pratade Alice om döden?
– Nej, det gjorde hon aldrig. Det är skönt, tycker jag.
Hur går man vidare efter något sådant här?
– Anna och jag har trivts ganska bra med att jobba. Det blir lite som en frizon på något sätt. Det har varit skönt att göra någonting hela tiden. Vi är också sociala av oss, både jag och min fru, så vi har i princip haft folk runt oss i två månader nu. Antingen har vi varit på middagar eller har folk kommit hem till oss. Mitt i alltihop har vi flyttat också, till ett större hus som vi köpte i december och fick tillgång till nu i augusti.
Och de har ju lillasyster Lilly kvar, som bara är ett år yngre än Alice.
– Det är så konstigt, men livet fortsätter. Lilly måste ju gå till skolan. Man kan ju inte skita i det i fem veckor bara för att man inte har lust. Jag tror i alla fall på försöka leva på. Vad ska man annars göra? Vad är alternativet? Sedan kommer det stunder för oss också som är upp och ner och svåra.
Men ni har också fått professionell hjälp med att bearbeta allting?
– Ja, också där har Barncancercentrum varit jättebra. Vi har fått allt stöd vi kan få i form av psykologer och kuratorer. Lilly har till och med fått en egen ”vuxen kompis” att prata med.
Ska samla in en miljon kronor
Sommar innebär också semester.
– Semestern har varit sorg, och att planera begravningen till exempel. Sådana absurda saker. Nu håller vi på att välja gravplats.
Det kom 300 personer till Alices begravning. Det hade kunnat vara många fler.
– Vi styrde det genom att bjuda in till begravningen, vi bjöd in hennes handbollslag, fotbollslag och klass och skrev att de fick ha en anhörig med sig.
När Alice fick veta att hon drabbats av cancer startade hon omedelbart en insamling till barncancerfonden.
Hon satte målet till en miljon kronor.
– För en själv tänkte jag att om vi får ihop 20-30 000 får vi vara nöjda.
Insamlingen är nu uppe i 950 000 kronor.
– Det hade varit härligt om vi nådde en miljon. Det var ändå det Alice var mest stolt över – och verkligen ville.
När du tänker på Alice, hur tänker du på henne då?
– Som en stor glädjespridare och hur omtänksam hon var. Det är ju ingen annan tioåring som kommer på att man ska rädda andra först. Men det var så typiskt henne. Hon var alltid så öppen och social. Hon var ju med mig mycket på matcher och pratade med allt och alla. Hon kunde vara lite lillgammal när hon var med vuxna och när hon sedan var med andra barn var hon ett barn. Hon kunde lägga sig på olika ”nivåer”. Det var nog därför det kom så många på begravningen – alla kände Alice på något sätt.
Vill du bidra till Alices insamling till Barncancerfonden? Gå då in här.