Detta är en understreckare, en fördjupande essä, dagligen i SvD sedan 1918. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Nyligen blommade de, de vilda rosorna, i hagar och ängar, vid stenmurar och längs vägrenar där ingen planterat dem. Man kan stöta på dem lite varsomhelst i det svenska sommarlandskapet, som om de alltid hade stått där. Blommorna är enkla och öppna, blekrosa eller nästan vita, med en doft som märks först när man kommer nära. Grenarna sträcker sig över stigar och diken och hakar fast i kläder och hud. Som snittblommor är de hopplösa. De tappar kronbladen när man försöker plocka dem, vissnar fort och gör sig, på det hela taget, bäst där de står.
Nu är blommorna borta. Nu lyser i stället nyponen röda mellan grenarna, som om de fångat och lagrat något av sommarens värme. För den som såg världen genom humoralpatologins kategorier var värmen inte bara en bild. Växter och livsmedel tillskrevs egenskaper som varmt och kallt, torrt och fuktigt, och läkekonsten sökte återställa balansen mellan kroppens olika kvaliteter. Den odlade rosens blomma betraktades som sval och dess kronblad som sammandragande. Den vilda rosen räknades däremot som varm och dess mogna nypon som mycket heta.