DN Debatt. ”Ifrågasätt inte mitt engagemang för kvinnor – blir heligt förbannad”
DN DEBATT.
Pengar är frihet, särskilt för kvinnor. Det har min mamma, farmor och mormor lärt mig. Jämställdhet är inte bara ett värdeord för politiska högtidstal. Jag invänder starkt mot olika förslag, även borgerliga sådana, som erbjuder ekonomiska plåster på såret i stället för att skapa verklig rättvisa, skriver utrikesminister Maria Malmer Stenergard (M).
Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kvinnor och män har aldrig röstat så olika som i förra riksdagsvalet.
I valet 2022 behöll Moderaterna samma stöd som i valet 2018 hos männen, men vi tappade stöd hos kvinnorna. Om vi ska utvecklas och växa som parti behöver vi vända den trenden. Det gäller för övrigt även andra högerpartier i Sverige och i andra delar av världen.
Jag tror att det går att göra – och att Moderaterna kan visa vägen. Särskilt i en tid och i en omvärld där vi ser en tillbakagång för kvinnors och flickors rättigheter.
Det här är inte tankar som jag formulerar bara för att vi är mitt uppe i en valrörelse. När Anna Hedenmo på ledarplats (DN 24/6) ifrågasatte mitt engagemang för kvinnor och skrev att jag ”plötsligt poserar med dotter och mamma” gjorde det tre generationer kvinnor – min mamma, mig själv och min dotter – heligt förbannade.
Det här är inte heller något jag skriver bara för att ta konflikt mot vänsterfeminismen. Jag skriver om jämställdhet, och engagerar mig för jämställdhet, eftersom det i grunden handlar om rättvisa. Och när jag skriver om behovet av jämställdhet menar jag jämställdhet på riktigt. Inte åtgärder som sminkar över det faktum att vi fortfarande är ojämställda.
Jag är övertygad om att jämställdhet måste vinnas för varje generation, och på varje plats. Den insikten har präglat mig tack vare tre starka kvinnliga förebilder: min mamma, min mormor och min farmor. De var alla före sin tid och tog stryk för att bereda vägen för oss som kom efter.
När jag var 15 år fick min mamma jobb på EU-kommissionen, där hon kom att jobba med skattefrågor i 12 år. Jag var omåttligt stolt över min mamma.
En dag när mamma precis hade börjat veckopendla till Bryssel och jag satt vid en väns köksbord i Kristianstad frågade vännens mamma: ”Hur känns det att din mamma har lämnat dig?” Så uttryckte sig aldrig någon om papporna som veckopendlade till jobb i Försvarsmakten.
Såväl min mormor som min farmor fostrades in i tydliga kvinnoroller med uppgift att ta ansvar för hem och barn, samtidigt som deras bröder fick utbildning och förväntades göra karriär. Men båda ville mer.
Innan barnen kom jobbade mormor som advokatsekreterare, men kvällstid läste hon in en studentexamen på latinlinjen och därefter filosofi vid Stockholms universitet. Sedan kom barnen och hemmet blev hennes jobb. Men när barnen blivit större fortsatte hon studierna, nu i konstvetenskap vid Lunds universitet. Hon talade fyra språk flytande. Jag tänker ofta på henne och på hur mycket kvinnokraft som har gått till spillo i hemmen.
Farmor tyckte det var urtrist att bara ägna sig åt mammarollen. Hon hade ett andningshål: övningarna med bilkåristerna, då hon fick meka med lastbilar och skjuta pistol. Till sin förtjusning blev farmor erbjuden jobb på banken när barnen blivit större. I sina levnadsnedteckningar har hon förfasat sig över att kvinnor saknade sådan makt över sitt liv. Farmor skrev:
”Det är flera nyblivna änkor, som har stått vid bankdisken och gråtit för att de inte vetat hur de skulle fylla i ett allegat. En kvinna visade fram två bankfacksnycklar och hade inte en aning om till vilken bank eller vilket fack nycklarna gick.”
Två generationer senare vilar många kvinnors ekonomi fortfarande i männens händer.
Det har fått mig att dra slutsatsen att verklig jämställdhet kräver att kvinnor lyfts ekonomiskt. Att kunna försörja sig själv innebär att kunna fatta egna beslut. Det handlar om mer än pengar – det handlar om makten över det egna livet. Att ha råd att lämna ett förhållande, köpa mat till familjen eller mensskydd till sig själv utan att behöva be en man om pengar.
På många sätt är Sverige jämställt – tills kvinnor föder barn. Enligt Försäkringskassan tar det i snitt hela fem år efter att barnet har fötts innan kvinnor har lika hög medelinkomst som de hade året innan barnet föddes.
Detta trots att de allra flesta föräldrapar skulle få mer pengar i plånboken om de delade lika på föräldraledigheten, eftersom två arbetande föräldrar innebär två jobbskatteavdrag.
Jag invänder starkt mot olika förslag, även från borgerligheten, som syftar till att ekonomiskt kompensera kvinnor för ojämställdhet. Genom sådana förslag behandlar man symtomen men inte sjukdomen. Och männen som utgör undantaget och tar mer ansvar hemma, ska de inte kompenseras alls?
Om man förmedlar att kvinnans plats är vid spisen och att det är hon som ska vara hemma med barnen, då har vi förlorat väldigt mycket av den kamp som min mamma, mormor, farmor och många män och kvinnor har fört före oss.
Jag vill i stället att fler kvinnor ska ha större kontroll över sin egen ekonomi. Vi moderater ser inte sparpengar eller ett ISK-konto som ett självändamål. Det handlar om ekonomisk egenmakt. Det är alldeles för många kvinnor i Sverige som inte har råd att skilja sig och som därför blir kvar i destruktiva förhållanden. Då smäller ett jobbskatteavdrag i dag högre än en pensionsbonus imorgon.
Reformerna i den moderatledda regeringens budgetar under mandatperioden har sammantaget stärkt kvinnor mer än män. Vi har lagt fram en bidragsreform för att fler barn i utanförskapsområden ska se sina mammor gå till jobbet i stället för att fastna hemma i bidragsberoende.
Vi har kommit långt i Sverige. Mycket tack vare tidigare generationers kvinnor och de val som de gjorde. Men vi är inte klara. Vi måste fortsätta det förändringsarbete som tidigare generationer påbörjade.
Jämställdhet är inte bara ett värdeord för politiska högtidstal – det är en frihetsfråga som fortfarande påverkar svenska kvinnors vardag. En frihetsfråga som tre starka kvinnor har inpräntat i mig. När jag lägger ut en bild på min mamma gör jag det av stolthet och tacksamhet. Jag hoppas att min dotter kommer att känna detsamma.