För hundra år sedan – år 1926 – var fascismen i full färd att göra entré på Europas scen. Benito Mussolini hade gjort sig till Italiens diktator flera år tidigare, men nu framträdde bilden av ett träd med flera grenar – en internationell rörelse som stod för en ny slags folkgemenskap, i opposition mot såväl kommunism som liberalism. Författaren till den nya boken ”Mein Kampf” började göra sig känd som ”Tysklands Mussolini”.
Samma år utgavs första numret av tidskriften ”Spöknippet”, organ för Sveriges Fascistiska Kamporganisation. En av dess tidiga skribenter var en nybakad student från Jönköping, intellektuellt vass och litterärt beläst, trots att han sedan de tidiga tonåren var i stort sett blind. Hans namn var Per Engdahl (1909–1994) och han skulle snart viga sitt liv åt rollen som svensk fascistledare, tillika diktare.
Efter nederlaget 1945 kom Engdahl att spela en viktig roll i att samla spillrorna av Västeuropas fasciströrelser kring en uppdaterad nyfascism som hellre talade om kultur än om ras. Ända till sin död fortsatte han att verka i folkhemmets marginaler.
Hans namn flimrar förbi i varje historieskrivning om radikalnationalismen i Sverige. Men inte förrän nu har Per Engdahl blivit föremål för en egen biografi.
Författaren Anders Sundelin har många års erfarenhet av genren; tidigare levnadsteckningar behandlar allt från diplomaten Sverker Åström till ockultisten och mördaren Sigvard Thurneman. Vanligen håller han berättelserna strikt kronologiska och låter hellre källmaterialet tala än att ställa frågor eller släppa fram sin egen fantasi. Detta sitt stildrag har Sundelin med säker penna renodlat i nya boken ”Fascisten”. Språket bär drag av både kvällstidning och dagbok, satserna korta, ofta utan verb.
Inte förrän nu har Per Engdahl blivit föremål för en egen biografi
Allt tar sin början i Jönköping, födelseåret 1909. Läsaren kastas rakt in i ett sammelsurium av tidsmarkörer hämtade ur Jönköpings-Posten: vädret, lukterna, föreningslivet, de lokala samtalsämnena.
Familjen Engdahl var välbeställd, kristlig och konservativ. Fadern var officer, men skulle förlora jobbet efter att 1925 års försvarsbeslut halverat Sveriges militär. Detta måste på djupet ha präglat den unge Per, vars synsinne dessutom hade domnat bort ett par år tidigare. Men som levnadstecknare avstår Anders Sundelin från att spekulera i huvudpersonens inre drivkrafter eller i vad det kunde ha blivit av Per Engdahl om omständigheterna varit annorlunda. Valet av en lite torrare stil framstår som väl genomtänkt. Med näsan djupt i Engdahls arkiv – 99 oordnade volymer – pusslar författaren ihop en driven och njutbar prosa.
Samtidigt utelämnas viktiga delar av det idéhistoriska sammanhanget. Som 23-åring utgav Per Engdahl år 1931 sin första bok, vilken bar ”den allt annat än blygsamma titeln Det nya Sverige”. Vad Sundelin inte nämner är att göteborgaren Adrian Molin mellan 1907 och 1928 hade utgivit en tidskrift med samma namn. Tidskriften ”Det nya Sverige” hade varit det centrala organet för den radikalnationalistiska rörelse som kallades unghögern. Ändå ges här ingen vink om hur Per Engdahl knöt an till detta arv när han valde att kalla sin rörelse ”nysvensk”.
Inte heller klargörs att Engdahls flitiga tal om ”socialism” måste förstås i annan bemärkelse än den vanliga. Som idéhistorikern Mikael Rahm nyligen visat i sin avhandling, var socialism för Engdahl detsamma som gemenskap, frånvaron av klasskamp, själva motsatsen till kommunism.
Som när han tjugo år gammal får beundrarbrev från en sextonårig flicka, undertecknade ”Mussolina”
Ännu ett exempel: när fascistledaren bestämmer att rörelsens medlemmar ska tilltala varandra med ”det gamla äktsvenska tilltalsordet Du”, lämnas det upp till läsaren att förstå vad det på denna tid faktiskt innebar att lägga bort titlarna.
Vad vi däremot får är kärnfulla sammanfattningar av de tankar som Engdahl själv uttryckte, varvat med utblickar i det brokiga persongalleri som flockades kring honom. Som när han tjugo år gammal får beundrarbrev från en sextonårig flicka, undertecknade ”Mussolina”. Per Engdahl förälskar sig i den unga grevinnan, Birgitta von Rosen, vars syster Carin redan gift sig med Hermann Göring, men kärleken visar sig obesvarad.
Bland det mest fängslande i boken är ett antal längre utvikningar, ibland flera sidor, försatta inom parentes. Som den om hur den nyss nämnda grevinnan under efterkrigstiden, skulle bli känd som människorättskämpen Birgitta Wolf. Eller den två sidor långa parentesen om hur den forne nazistledaren Sven Olov Lindholm i slutet av sitt liv drev åt vänster, engagerade sig mot USA:s krig i Vietnam – och på sitt lokala torg köpte den maoistiska tidningen ”Gnistan” av en ung Anders Sundelin.
Ett av få tillfällen i ”Fascisten” där författaren tillåter sig själv bli synlig.