Sara Berg är medarbetare på kulturredaktionen.
Det är som Bedford Avenue i Williamsburg! Brooklyn! Sent 90-tal! Ungefär så, fast med färre utropstecken, beskriver Nöjesguiden-skribenten Carl Reinholdtzon Belfrage Karlskronaplan i Malmö.
Han är inte den ende som uppmärksammat områdets förvandling de senaste åren. Sedan institutioner som Tangopalatset och Tröls stängde, har det varit tomt kring torget. Fram till nyligen.
Idag hittar man alltifrån naturvinsbarer, vanliga barer och ett galleri till tacokrog, kafé och flera moderna restauranger – den ena med en bakfickebar – på gatorna kring Karlskronaplan. I Esther Arndtzéns reportage här på kultursidan användes ord som ”hetast” och ”hippast” om platsen och tidigare i somras såg jag en tv-kändis strosa runt i kvarteren. (Okej, det var John från ”Gift vid första ögonkastet”.)
Efter att den nya alkohollagen med slopat matkrav trädde i kraft den 1 juni i år, har åtminstone en kommande barverksamhet beslutat sig för att skippa maten helt och satsa på diverse kulturevenemang i kombination med alkoholförsäljning.
De flesta är glada över den kontinentala stämning som spridit sig även till andra delar av Möllan.
Utom ett tiotal grannar som bor på Karlskronaplan och nu störs av det uppblossade nöjeslivet. Vissa verksamheter håller numera öppet till 01 på helgerna, folk står och röker utanför deras fönster och fulla människor samlas i grupp utanför deras lägenheter.
Grannarna har tvingats checka in på hotell eller åka bort på helgerna för att kunna sova. ”Det är dålig stämning i kvarteret. Folk är arga. Två grannar har flyttat bara under de senaste två månaderna”, säger en kvinna till Sydsvenskan.
Både hon och hennes granne flyttade till Karlskronaplan i januari, då området var lugnt. Idag ligger en bar mittemot deras port. Men kommentarsfältet till artikeln erbjuder ingen sympati:
”Vill man inte bo med en uteservering utanför fönstret så är mitt tips att inte flytta till ett ställe där det är en uteservering utanför ditt fönster”, skriver någon. ”Malmö är en ’världs-stad’ precis som Barcelona och liknande städer, fatta det! Flytta till Bulltofta ynklingar!”, skriver någon annan.
Visst, det är lätt att raljera. Som personen som tipsar den som vill ha lugn och ro om att undvika Möllan och innerstan och istället välja en kranskommun eller en sidogata utan lokaler på bottenplan.
Själv är jag team lugn och ro, men jag vill samtidigt ha en levande stadsmiljö. Hyckleri kanske, att både vilja äta kakan och helst slippa ha den i mitt eget kök. Jag går alltså gärna till de olika etablissemang som öppnat på Karlskronaplan, precis som jag gärna går till Gamla Väster, Davidshall och Varvsstaden av samma skäl.
Men vill jag bo ovanför en uteservering? Aldrig i livet.
Och just därför … gör jag inte det.
Jag kan ändå förstå båda sidor i konflikten. Jag blev till exempel tokig på de personer som flyttade in i den nybyggda bostadsrättsföreningen mittemot det som tidigare var nattklubben Debaser i Folkets park, för att sedan klaga på att det spelades för hög musik. Något som ledde till att klubben tvingades stänga.
Däremot förstår jag hur jobbigt det måste vara att flytta in i samma hus som en stillsam butik med modesta öppettider, för att några år senare se den omvandlas till en bar. Något som lär bli allt vanligare i ett samhälle där konsumtion av prylar främst sker på nätet. Eller att ha grannar som festar hela nätterna, en inomhusrökare dörr i dörr eller springande barn en våning upp, för den delen. Flyttade man till stendöda Karlskronaplan för tio år sedan är det inte så konstigt om man tycker att gentrifieringen är om inte jobbig så i alla fall oväntad. Men den som köpte sin lägenhet för ett halvår sedan borde inte vara överraskad.
Davidshall är ett bra exempel på en plats som förändrats i en förvisso trevligare, men också mer högljudd riktning. Visst låg det restauranger här även tidigare, men torget var en parkeringsplats där bilar väsnades under korta stunder och sedan mest bara stod där och förfulade omgivningen. Nu är torget en livlig plats för barnfamiljer och uteserveringar.
Det är också en plats med många bostadsrätter, vilket sannolikt är en rätt stor del av problemet. Den som äger sin bostad känner att den kan ställa krav även på sin närmiljö. Och då menar jag inte bara krav på tystnad, utan även på att få spela musik genom öppen balkongdörr udda tider på dygnet.
När sådana här debatter uppstår, brukar många påpeka att en stad är en plats som låter och att den som vill ha det tyst får flytta ut på landet. Själv brukar jag tänka tvärtom: en stad är en plats där många människor bor tillsammans på en begränsad yta. Det betyder att man måste visa extra hänsyn. Vill man föra obegränsat med oväsen, får man flytta någonstans dit ingen blir störd. Till exempel landet.
Som en annan person skriver i kommentarsfältet: ”Vi kan inte ha en stadskärna utan uteliv, men vi kan inte heller ha en stadskärna där personer över 30 inte pallar bo.” Samt: ”Samexistens har fungerat tidigare, och det borde gå att hitta en lösning så att alla få plats även idag.”
Nej, det var kanske inte så smart att flytta till en lägenhet mittemot en kroglokal i ett ungdomligt bostadsområde – men det innebär inte heller att det ska vara fritt fram att ha efterfest på gatan halva natten. Ska vi bli kontinentala, kan vi åtminstone bli det på ett sofistikerat kontinentalt vis: sitt gärna utomhus och drick vin, men skrik och skräna inte som en full tonåring.
Nästa gång är det du som vill sova.