Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
DEBATT | SJUKVÅRD
Svensk sjukvårdsdebatt har åter fastnat i en välbekant fråga: Ska staten eller regionerna ha huvudansvaret för vården?
Det är en viktig diskussion. Ett förändrat huvudmannaskap kan påverka jämlikhet, styrning och nationell samordning. Men det finns också något lockande enkelt i berättelsen: flytta ansvaret och få ordning på vården.
Sjukvårdens vardag är mer komplicerad. Ett byte av huvudman skapar inte automatiskt fler specialister i allmänmedicin, bättre kontinuitet på vårdcentralerna eller fungerande övergångar mellan olika vårdnivåer. Om vi inte samtidigt förändrar patientens väg genom vården kommer många av problemen att följa med in i den nya organisationen.
Som ledamot i sjukhusstyrelsen för Skånes universitetssjukhus, Sus, ser jag hur diskussionen ofta börjar inne på sjukhuset. Vi talar om vårdköer, vårdplatser, bemanning och produktion. Allt detta är viktigt. Men för att förstå sjukhusens belastning måste vi också undersöka vad som händer innan patienten når specialistvården.
Sus egna siffror ger anledning att göra just det. Under januari–oktober 2025 registrerades 252 594 vårdbegäranden till sjukhuset. Av dessa kom 114 534 från primärvården, drygt 45 procent. Det är nästan varannan vårdbegäran.
Jämfört med samma period 2024 ökade det totala antalet vårdbegäranden med 5 561. Ökningen från primärvården var 4 248. Primärvården stod därmed för omkring 76 procent av nettoökningen. Under januari–maj 2026 låg dess andel fortfarande på drygt 45 procent. Det handlar alltså inte om en enstaka månad eller en tillfällig topp.
Siffrorna måste tolkas korrekt. En vårdbegäran är inte samma sak som en unik patient, ett sjukhusbesök eller en inläggning. Statistiken visar inte heller att vårdbegärandena är felaktiga eller onödiga. Många patienter behöver specialistvård och ska självklart remitteras vidare.
Men siffrorna visar något som huvudmannaskapsdebatten alltför ofta missar: sjukhusens belastning kan inte lösas enbart inne på sjukhusen. När nästan varannan vårdbegäran kommer från primärvården måste vårdcentralernas förutsättningar och sjukhusens inflöde analyseras tillsammans.
Det mest anmärkningsvärda är därför inte bara vad statistiken visar, utan vad vi fortfarande inte vet. Hur många vårdbegäranden leder till specialistvård? Hur många returneras eller behöver kompletteras? Inom vilka specialiteter är inflödet störst? Och vilka patienter hade kunnat få utredning, behandling eller uppföljning på vårdcentralen om det funnits bättre diagnostik, rätt kompetens och snabb konsultation från en specialist?
De styrelseunderlag jag har granskat ger ingen samlad bild av detta. Vi riskerar därför att försöka arbeta bort köerna längst inne på sjukhuset utan att tillräckligt analysera inflödet.
Problemet är nationellt. IVO:s tillsyn av primärvården fann brister hos 42 av 43 granskade vårdgivare, bland annat i tillgänglighet, kontinuitet och samverkan. Det fanns även exempel på patienter som hänvisades till akutmottagningen när vårdcentralens telefontider var slut. IVO har också bedömt att primärvården behöver klara sitt utökade uppdrag och öka tillgängligheten för att minska inflödet till akutsjukhusen.
Regeringen har nu gett Myndigheten för vård- och omsorgsanalys i uppdrag att undersöka hur sjukvårdens resurser fördelas, med särskilt fokus på primärvården. Det är välkommet. Men analysen bör inte stanna vid budgetandelar. Den måste också visa sambandet mellan primärvårdens kapacitet och inflödet till specialistvården.
Jag försvarar inte dagens brister i det regionala systemet. Regionerna har inte gett primärvården tillräckliga förutsättningar att fullt ut vara vårdens första linje. Staten behöver samtidigt ta ett större ansvar för sådant som kräver nationell samordning, exempelvis kompetensförsörjning, jämförbara data och digital infrastruktur.
Men ett statligt övertagande gör inte i sig vårdcentralerna starkare. Förstatligande är inte detsamma som förstärkt primärvård.
Centerpartiet i Skåne vill att primärvården ska få en högre andel av sjukvårdens resurser, större ansvar och bättre kompetensförsörjning. Vårdcentralernas uppdrag behöver breddas. Fler patienter ska få en fast läkare och mötas av personcentrerade vårdteam. Mobila team, egenmonitorering och vård i hemmet ska utvecklas när det är medicinskt tryggt.
Primärvården behöver också snabbare tillgång till sjukhusens specialistkunskap. En läkare på en vårdcentral ska inte alltid behöva välja mellan att ensam bära hela ansvaret eller remittera patienten till sjukhuset. Fler konsultationsvägar, gemensamma bedömningar och bättre tillgång till diagnostik kan göra att patienten får rätt hjälp tidigare och på rätt nivå.
Region Skåne bör därför låta primärvården och sjukhusen gemensamt kartlägga inflödet till specialistvården: vilka vårdbegäranden som leder till behandling, vilka som returneras och vad som krävs för att fler patienter tryggt ska kunna få vård närmare hemmet. På nationell nivå bör motsvarande uppgifter redovisas på ett jämförbart sätt. Annars kommer vi även framöver att känna köernas storlek bättre än deras orsaker.
Syftet är inte att skuldbelägga vårdcentralerna. Tvärtom. De måste få bättre förutsättningar att ta ett större ansvar, samtidigt som sjukhusens resurser frigörs för avancerad specialistvård och de mest komplexa patienterna.
Debatten börjar i fel ände om vi först bestämmer vem som ska äga systemet och därefter försöker förstå hur det borde fungera.
Patienten behöver inte främst ett nytt organisationsschema. Patienten behöver rätt vård, på rätt nivå och i rätt tid. Vården ska vara nära när den kan vara nära och specialiserad när den behöver vara det.
Qalinle Dayib (C)
ledamot i regionfullmäktige och sjukhusstyrelsen för Skånes universitetssjukhus, kandidat till riksdagen