Så bra är ”Carola!”
Genre: Dokumentär (Sverige).
Av: My Sandström.
Med: Carola Häggkvist, Lasse Holm, Bert Karlsson, Amadeus Linderoth, Susanne Ekeberg.
Längd: 1:38.
Från: Barntillåten.
Premiär: På bio 21/8.
Det räcker med tre sekunder av ”Carola!” för att jag ska börja skratta. Stjärnan befinner sig backstage och får massage liggande på mage, samtidigt som hon sörplar i sig en hummer. Inte som en diva, utan som en… ja? Naturkraft? En frisk stormvind som i en annan scen luktar sinnligt på en tuva mossa, och som inte skyggar när kameran kryper nära.
Alltså får vi se henne både fila fötterna i turnébussen och vispa våffelsmet iklädd en orimligt långärmad kavaj.
Ena stunden framstår hon som en yvig Reese Witherspoon-karaktär i en Hollywood-komedi, där hon far fram, överlastad av kassar och p-böter. I den andra är hon mer som en kroppsarbetare vars stämband verkar befinna sig på gränsen till nervsammanbrott. Läkaren förstår inte hur Carola kunnat sjunga med den där cystan i halsen. Men jag antar att den som levt med en känsla av utvaldhet som Guds redskap på jorden inte bara kan ge upp och hålla tyst?
Dokumentären ger inte alltid tydliga svar: Äktenskapet med Runar Søgaard beskriver Carola som byggt på en lögn, men säger aldrig vilken. Istället får familjefoton från exmakens dramatiska dikeskörning på semestern ge en fingervisning.
Likadant förblir det ambivalent vad sångerskan känner för Livets ord i dag. Som att filmen i smärtpunkterna inte verkar vilja tränga sig på.
Är det alls meningsfullt att göra dokumentär om en person som inte fyllt 60? Siw Malmkvist är en sak. Hennes livslinjer sträcker sig till statarsamhället. Carolas går cirka till Bert Karlssons Sverige. Vilket ska visa sig kännas otippat långt.
Man kan le åt frisyrer, kläder, och otymplig analog teknik. Men när det 16-åriga stjärnskottet tvingas parera dåtidens manliga tv-programledare så känns allt bara djupt olustigt: Hos Hyland tvingas hon sitta i sin pappas knä under intervju, medan hon i ”Måndagsbörsen” sexualiseras som ett potentiellt ragg.
Någonstans där blir ”Carola!” inte bara en biografi, utan även en berättelse om ett patriarkalt samhälle där män på olika sätt försökt äga eller manipulera stjärna. Det är Bert som menar att han upptäckt henne, som att hon var en kontinent ungefär. Men också Livets ord-vigseln som med emfas understryker kvinnans underordning mannen. Tydligen blir Ingmar Bergman smått besatt när han får se bröllopet och konstaterar: ”Hon har ett snörliv på sin själ. Det sitter för hårt.”
Ändå känns filmen inte sorgsen, utan snarare glad och upplyftande.
Carola har inte alltid valt saker klokt eller strategiskt. Men hon har gått sin egen väg – nästan oavsett vad det har kostat henne.
Vi låter ofta så dumma saker stoppa oss här i livet. Vill man äta skaldjur på massagebänken, så ska man naturligtvis göra det.