Svensk sjukvård hör till världens mest avancerade. Våra läkare, sjuksköterskor och undersköterskor håller hög internationell klass. Ändå möts patienter av långa väntetider, bristande kontinuitet och en tillgänglighet som inte motsvarar förväntningarna. Det är en paradox.
Sverige lägger över 700 miljarder kronor om året på sjukvården och hör till de OECD-länder som satsar mest resurser per invånare. Samtidigt upplever många patienter att vården fungerar sämre än den borde. Leif Östlings numera klassiska fråga, ”Vad får vi för pengarna?”, är därför högst relevant även för sjukvården.
En viktig förklaring är den bristande kontinuiteten. Många patienter möter ständigt nya läkare och tvingas återberätta sin sjukdomshistoria vid varje besök. Sverige har under lång tid haft svårare än många jämförbara länder att säkerställa att patienten har en och samma läkare med ett långsiktigt helhetsansvar. När ingen tydligt följer patienten över tid ökar risken för dubbelarbete, onödiga utredningar och bristande samordning. Kontinuitet handlar inte bara om trygghet och förtroende, utan också om kvalitet, effektivitet och patientsäkerhet.
Problemet är inte i första hand brist på resurser eller kompetens. Problemet är hur resurserna används.
Under flera decennier har administration, styrning och uppföljning vuxit betydligt snabbare än den direkta patientvården. Beslut som tidigare fattades nära patienten har successivt flyttats till administrativa och politiska nivåer. Resultatet blir att ekonomiska och administrativa hänsyn ofta väger tyngre än medicinska bedömningar och att det personliga ansvaret för patientens hela vårdresa försvagas.
Det är ingen kritik mot administration som sådan. En modern sjukvård behöver styrning, uppföljning och kontroll. Problemet uppstår när styrsystemet blir så omfattande att det börjar styra professionen i stället för att stödja den.
Internationella studier visar att svenska läkare lägger en betydande del av sin arbetstid på dokumentation och andra administrativa uppgifter. Varje timme som tas från patientmötet är en timme som inte kan användas till diagnostik, behandling, tillgänglighet eller uppföljning.
Samtidigt är ansvaret obalanserat. Läkaren har ett personligt medicinskt ansvar men endast ett begränsat ekonomiskt ansvar för de resurser som används. Patienten har rätt till vård men saknar i praktiken insyn i kostnaderna. För att kompensera detta byggs allt fler kontrollsystem upp, vilket i sin tur driver ytterligare administration. Det blir en ond cirkel.
Framtidens sjukvård behöver därför en annan styrmodell – en modell där professionen får större ansvar och där resurserna i högre grad följer patienten.
Tre principer bör vara vägledande.
1. Det medicinska beslutsfattandet återförs närmare patienten. Professionen måste ges större mandat att fatta medicinska beslut utan onödig detaljstyrning. En viktig del av detta är att fler patienter får en namngiven läkare med ett tydligt medicinskt helhetsansvar. Det skapar kontinuitet, stärker relationen mellan patient och läkare och leder ofta till bättre medicinska resultat samtidigt som onödigt resursutnyttjande minskar.
2. Kostnadsmedvetandet stärkas. Den som fattar beslut om utredningar, behandlingar och remisser bör också ha ett tydligare ansvar för hur resurserna används. Det handlar inte om att begränsa vården, utan om att skapa bättre incitament för ett effektivt resursutnyttjande.
3. Politikens roll måste renodlas. Dess uppgift är att sätta mål, finansiera verksamheten och följa upp resultaten – inte att styra den medicinska vardagen.
Internationellt finns flera intressanta förebilder. Singapore har under lång tid kombinerat hög medicinsk kvalitet med betydligt lägre kostnader per invånare än många västländer. Modellen visar att tydligare ansvar, större kostnadsmedvetenhet och enklare styrning kan förenas med mycket goda vårdresultat.
Svensk sjukvård behöver inte i första hand mer pengar. Den behöver få ut mer vård av de resurser som redan finns. När människor betalar skatt förväntar de sig att pengarna går till läkare, sjuksköterskor, vårdplatser och behandlingar – inte till ett växande administrativt maskineri.
Därför borde sjukvårdens styrning bli en av denna valrörelses viktigaste frågor. Oavsett politisk färg borde målet vara gemensamt: att en större andel av varje skattekrona når patienten. En sjukvård där patienten möter samma ansvariga läkare över tid är inte bara mänskligare. Den är också mer effektiv. Kontinuitet är en av de mest underskattade produktivitetsreformerna i svensk sjukvård.
Sverige har alla förutsättningar att åter bli ett internationellt föredöme inom sjukvård. Men då krävs mod att förändra styrningen, inte bara viljan att öka anslagen. AI blir ett viktigt verktyg för att underlätta såväl kvalitet som effektivitet.
En sjukvård blir inte bättre därför att den administreras mer. Den blir bättre när professionen får större förtroende, när ansvar och befogenheter hänger ihop och när fler resurser når patienten. Det är en reform som skulle gynna patienter, vårdens medarbetare och Sveriges skattebetalare.
Eirik Winter, VD, BNP Paribas Norden
Reidar Winter, Professor, Hjärtläkare, Grundare av eHeart
Skrivet i egenskap av privatpersoner