Det börjar med en katastrof. I inledningen till Birgitta Lillpers sjunde roman ”Doften, när de rörde sig genom porsriset” blir en fiol sönderslagen av ett fyllo. Instrumentet ägs av Karin som är gift med Matslofva Erik Olsson. Maken är döv och dessutom sjuklig, med svaga lungor. Familjen är mycket fattig. Att köpa en ny fiol är inte att tänka på.
”Doften, när de rörde sig genom porsriset” utspelar sig i det Orsa där Lillpers är född och bosatt, fast under sent 1700-tal och tidigt 1800-tal. Bokens huvudpersoner är hämtade ur verkligheten. Under arbetet med en kulturhistorisk bok om orten såg författaren en ovanligt vackert snidad seldon signerat MEO. Hon började söka efter vem som hade gjort den och fann Matslofva, som förutom döv och fattig bonde också var en rikt begåvad träkonstnär.
Ur detta faktum är romanens intrig spunnen. Matslofva bestämmer sig för att bygga en ny fiol åt hustrun. Men arbetet drar ut på tiden, blir bitvist glädjelöst och svårt. Följaktligen låter Lillpers sin prosa ta andra vägar. ”Doften, när de rörde sig genom porsriset” är en sinnlig bok, upptagen med att skildra hur vardagen kunde levas och kännas för ett par hundra år sedan, skriven med poetens typiska känslighet.
En episod skildrar den enorma lyxen i att få äta en halv rå lök Matslofva har fått till skänks. En annan glädjen i att kunna färdigställa några enkla pipor för barnen att leka med. Den döve Matslofva är dessutom hänvisad till att se och föreställa sig hur det låter. Döva är även flera av barnen på bygden. En del av dem föds sådana och andra blir det som en följd av kopporna.
Än värre är att flera barn dör. Två av Karins bröder förlorar sina liv i kriget. Men trots detta armod och elände, och trots den sönderslagna fiolen, är ”Doften, när de rörde sig genom porsriset” en bok utan sentimentalitet. Texten är hela tiden fast förankrad i vardagen och dess göromål, i hantverket och den glädje det kan skänka. Karin arbetar på. Matslofva sitter och snidar.
Genom det tycks boken rymma ett slags livsvisdom. Lillpers visar på en seghet och tålighet som finns i människan, så länge hon koncentrerar sig på det som är här och nu. Kanske gör vi oss olyckliga genom de övergripande berättelser vi skapar om oss själva och våra liv? Lillpers gör bara korta nedslag hos Matslofva och låter hans historia framträda episodiskt.
Det befriar också den korta boken från den tyngd som den annars, med sin tydligt anakronistiska och dialektalt färgade svenska, hade lidit av. Denna vackra mening skildrar till exempel landskapet via dess läten:
”Förutom vattnets dån var det skvaltornas gnek och människornas rop till varandra, deras skratt och hosta och hur de spottade, blodigt ibland, då var det också svordomar och sekunder av black insikt, fåglarna lät också, förstås, och kärrorna och kärrhjulen och hästarna lät.”
Stundtals påminns jag om Birgitta Trotzig, med den betydande skillnaden att det hos Lillpers inte finns någon straffande Gud. I stället omfattar hon sin huvudpersoner med en diskret värme som skapar närhet till dem, i det liv de lever från dag till dag. Hur det ska gå med fiolen bryr man sig till sist inte om. Det är detaljerna och enskildheterna som spelar roll.