Jag driver Dynami AB från Vara kommun. Vi är 14 anställda och har under mer än tio år byggt en arbetsplats där människor ska vilja arbeta och utvecklas. Vi erbjuder utbildning, verktyg, arbetskläder och tjänstebilar. När företaget går bra har vi betalat bonus och vi har haft stor flexibilitet kring arbetet.
Ändå hamnade vi i våras i en situation som jag tidigare trodde främst drabbade stora företag. Svenska Elektrikerförbundet ville att vi skulle teckna kollektivavtal. Jag tog frågan till personalen och bad om tid för att förstå konsekvenserna. Därefter kom ett strejkvarsel.
Kollektivavtalet var frivilligt. Men alternativet var inte särskilt frivilligt. Jag skrev under. Vad var det egentligen som saknades?
Personalen lyfte bland annat ECY-certifikat och övertidsersättning. ECY-certifikatet var en legitim synpunkt som vi kunde ha löst genom utbildning och planering.
Övertidsfrågan var märkligare. Jag hade aldrig krävt att personalen skulle arbeta mer än sina avtalade timmar och ingen hade beordrats att arbeta övertid. Efter att vi tecknade kollektivavtal har ingen medarbetare på Dynami blivit beordrad att arbeta övertid. Om vi behöver arbeta mer än våra ordinarie timmar är problemet att vi är för få. Då behöver vi anställa fler.
Det som presenterades som ett viktigt argument för kollektivavtal var alltså i praktiken en ickefråga som hade kunnat lösas genom utbildning och bättre planering. Här har jag som arbetsgivare självklart ett ansvar. Jag borde ha fångat upp frågan tidigare.
Men måste vägen till en sådan lösning gå via kollektivavtal och hot om konflikt?
”Om alla gör likadant blir vi bara en i mängden.” Det sa min gammelfarfar Gustav för hundra år sedan. Det håller fortfarande. Det är därför företagare måste våga tänka annorlunda. Tesla, Spotify och Klarna har alla byggt sina framgångar genom att göra saker på nya sätt. Om alla bara kopierar det etablerade skapas ingen utveckling.
IF Metalls konflikt mot Tesla har följts av omfattande sympatiåtgärder. Elektrikerförbundet har bland annat blockerat arbete med Tesla-relaterade laddstationer. Andra företag, entreprenörer och människor som aldrig själva valt konflikten kan därmed påverkas.
Vad kostar det i förlorade arbetstimmar, uteblivna uppdrag, försäljning och investeringar? Vad kostar det när företag tvingas hitta andra vägar runt en konflikt de själva inte valt?
Det är en samhällsekonomisk fråga som förtjänar större uppmärksamhet. När strejkvarslet kom mot Dynami ringde en av de offentliga medlare som staten utsett för att försöka undvika konflikter på arbetsmarknaden. En erfaren företagare med lång bakgrund. Hans budskap fastnade hos mig:
”Du vinner aldrig.”
Jag uppfattade det som en varning snarare än ett hot. Som liten företagare har man inte samma ekonomiska reserver eller organisation som ett stort bolag. På papperet kan man säga nej. I verkligheten kan priset bli så högt att valet upphör att vara ett verkligt val.
2024 var omkring 66 procent av de anställda fackligt organiserade, jämfört med omkring 77 procent 2006. Bland arbetare var organisationsgraden cirka 54 procent 2024. Kollektivavtalstäckningen är däremot fortfarande omkring 90 procent.
Kanske är det dags att fråga om reglerna fortfarande är utformade för den arbetsmarknad vi faktiskt har.
Jag vill inte avskaffa kollektivavtal eller strejkrätten. Fackföreningar behövs. Men jag tycker att vi ska rikta mer kraft mot arbetsgivare som faktiskt missköter sig – de som fuskar med löner, arbetsmiljö eller villkor – i stället för att pressa företag som redan sköter sig.
Jag tror fortfarande på den svenska modellen. Men ingen modell ska vara immun mot förändring. Frivillighet måste betyda möjligheten att säga nej. För mig på Dynami blev svaret tydligt: kollektivavtalet var frivilligt, men jag upplevde inte att det fanns något verkligt alternativ.
Det är ett systemfel som vi borde våga diskutera. Och jag har bestämt mig för att göra det. Livet ut.
Mats Fimmerstad, vd & ägare Dynami AB