Om man varken bor i Örebro eller följer politikern Markus Allard på sociala medier är det lätt att missa Örebropartiets kometkarriär. Debatter från kommunfullmäktige blir sällan virala på nätet, men när han deltar kan de bli det. Snart kan Allard bli en angelägenhet för fler än örebroarna.
En mätning beställd av Nerikes Allehanda visar att Örebropartiet får nästan en femtedel av väljarstödet i kommunvalet. I en annan mätning, utförd av Sentio, får partiet 28 procent av det lokala väljarstödet. Den bygger dock på en liten webrekryterad panel.
Örebropartiet ställer också upp i riksdagsvalet. Om partiet får 12 procent i Örebro län innebär det mandat i riksdagen. Det är inte ovanligt med starka lokalpartier, men steget in i riksdagen är något annat.
Lokalt driver Örebropartiet flera tydliga sakfrågor: minskad offentlig förvaltning, mer fokus på politiska kärnuppdrag och hård kostnadskontroll. Dessa prioriteringar påminner närmast om Elon Musks försök att genom Doge (Department of Government Efficiency) spara där det gick, med tillägget att Allard vill införa avgiftsfri förskola och parkering.
Samtidigt saknar partiet en enskild huvudfråga. Det politiska programmet drivs inte av en sakfråga utan av ett sätt att förhålla sig till politiken som hantverk och till dess roll i samhället.
Oavsett om Örebropartiet kommer in i riksdagen säger dess popularitet och Allards ideologiska profil något väsentligt om politikens förändring i Sverige.. På ytan framstår partiet, trots hans bakgrund inom Vänsterpartiet, som ett populistiskt högerparti.
Den bilden kompliceras när man lyssnar på de senaste intervjuerna med honom, genomförda av frilansjournalisten Malin Ekman respektive Dagens Nyheter. Allard vill skapa en "svensk klassmedveten populism" och den ambitionen finns det uppenbarligen en viss marknad för.
Han beskriver sig som marxist men säger sig landa i andra slutsatser än andra marxister, som enligt honom snarare vill ”ritualisera en identitet” och bibehålla sina klassprivilegier.
En viktig del av hans klassanalys är ”transferiatet”, en samhällsklass vars ekonomiska bas bygger på skattemedel. Dessa utgör enligt Allard slags"överbyggna" i samhället som parasiterar på de produktiva krafterna. Hit skulle man kunna räkna personer som är anställda inom högre utbildning, i skattefinansierade föreningar och organisationer samt personer ur tjänstemannaklassen. Dessa grupper kritiserar han ständigt. Detsamma gäller politiker från etablerade partier samt traditionella mediekanaler.
Den analysen påminner om den som James Burnham lanserade redan 1941 i boken "The Managerial Reovolution" eller som vänsterskribenterna Barbara och John Ehrenreich beskrev i texten ”Den nya vänstern” 1976 . Den ligger också nära resonemanget i den vänsterkonservative Christopher Laschs bok ”Eliternas revolt” från 1994.
Paret Ehrenreich observerade kritiskt hur en ny samhällsklass, ”professionell-ledningsklass”, hade etablerat sin egen ideologi i samhället, på behörigt avstånd från arbetarklassen.
Lasch beskrev hur folkliga revolter hade förbytts i en segdragen revolt mot folket, utförd av arroganta samhällseliter som saknade förankring i riktiga samhällsproblem eller människors vardag.
Analyserna var på många sätt före sin tid, men de har behållit sin aktualitet i takt med att den samtida vänstern i allt högre grad blivit en medelklassrörelse med många ur transferiatet, snarare än en arbetarrörelse.
Dessa analyser hjälper framför allt till att förklara vilka samhällsgrupper Allard riktar sin kritik mot. Två andra tänkare kan i stället tjäna som ideologiska facit för Örebropartiets syn på hur politik bedrivs: den ryske revolutionären Vladimir Lenin och den tyske statsvetaren Carl Schmitt. Gemensamt för dem är, förenklat, betoningen av konflikt och kollision i politiken.
Det finns visserligen ingen antydan hos Allard till väpnad revolution, som hos Lenin, eller till idealisering av diktaturen, som hos Schmitt. Däremot tycks hans syn på politiken, medvetet eller omedvetet, genomsyras av deras idéer om att politiken är en kamp på liv och död. I den kampen är fienderelationer inte bara naturliga utan önskvärda.
I intervjun med DN säger han att politik handlar om att sätta ”revolvern mot tinningen” på motståndaren. Det innebär att hitta konflikter och ställa ultimatum. Den hållningen både lockar och förskräcker väljare. Det tycks också vara målet.
I debatter är Allard känslosam, arg och bitvis kolerisk. Ibland framstår han som grälsjuk för sakens skull. Men samtidigt märks ofta en genuin omsorg om att bruka skattepengar rätt eller rota ut påstådd korruption. Det engagerar många.
Han upprepar att han vill skala bort allt från politiken och ge de "produktiva samhällsklasserna" vad de vill ha. Det är en renodling av populismen, kalla det totalpopulism. Allard gör själv en poäng av att det i Europa florerar mycket fejkad populism just nu.
En formativ politisk upplevelse för Allard tycks ha varit omröstningen om ett medborgarförslag i Örebro, vars resultat enligt honom manipulerades av kommunen. De styrande partierna hade ändå kunnat ignorera valresultatet, eftersom folkomröstningar i Sverige bara är rådgivande och inte bindande.
Det finns inga direkta svenska motsvarigheter till Örebropartiet. Demokraterna i Göteborg utgör en intressant men ofullständig föregångare. Demokraterna fick som mest 17,2 procent i kommunvalet i Göteborg 2018. Problemet för uppstickarpartiet var att dess huvudnummer, motståndet mot Västlänken, var en mätbar fråga. Det gick snabbt att avgöra om målet hade uppnåtts. Så blev det inte, och därför har luften gått ur partiet.
Snarare än att vara Örebros svar på Demokraterna liknar Örebropartiet en svensk variant av Femstjärnerörelsen, det italienska uppstickarpartiet som i valet 2018 blev största parti i Italiens parlament. Femstjärnerörelsen lovade, liksom Allard, att göra upp med all korruption, vitalisera demokratin och minska byråkratiseringen av samhället. Trots valvinsten blev resultaten få, och i dag är rörelsen marginaliserad.
När man lyssnar på hans kritik mot SD blir begränsningen, liksom likheten med Femstjärnerörelsen, tydlig. Örebropartiet kan bara existera som ett konfliktbaserat parti baserat på Allards egen person, utan större utsikter till politiska resultat på nationell nivå, för sådana kräver allianser och kompromisser.
Allard berömmer inte Tidösamarbetet utan kritiserar det konsekvent. Detsamma gäller kritiken mot SD, som enligt honom bara sviker och ljuger. Det räcker inte att möta Örebropartiet halvvägs. Allt eller inget gäller.
Konflikt kan synliggöra politiska meningsskiljaktigheter. Förändring förutsätter däremot att man får igenom sin politik. Det har Tidöpartierna lyckats med, oavsett vad man tycker om resultaten. SD insåg att politiska mål kräver förhandling och kompromiss. Den pragmatismen tycks Allard inte ha något till övers för. Den totala populismen behöver egen majoritet för att kunna bedriva politik och inte driva opinion. Därför stannar Örebropartiet än så länge vid politiskt spektakel, inte förändring.