Sven Olov Karlsson
Travers. Albert Bonniers förlag. 541 sidor.
Oline Stig är författare och litteraturkritiker på kultursidan.
Jag måste, genant nog, slå upp ordet som utgör titeln på Sven Olov Karlssons nya bok, eftersom jag är osäker på vad det betyder. Och eftersom jag undrar om det är jag som är obildad gör jag en gallup i min närmaste omgivning. Bara en person av tio vet säkert. ”Något i finansvärlden?” föreslår någon. ”Ett versmått?” någon annan. ”Betyder det att man är motståndare till något?”
Nej. En travers är en typ av lyftkran som förflyttas i taket på industrilokaler. Den styrs ibland från en hytt och är vanlig inom stålindustrin. Att så få av mina vänner, med mig, är okunniga beror antagligen på att vi aldrig jobbat på fabrik och att kunskapen om dessa ting håller på att gå förlorad i informationssamhället.
Titeln ”Travers” syftar också på det engelska verbet (to) traverse: att genomgå, till exempel landskap eller strapatser, skriver Karlsson i sitt förord.
Författaren, som alltsedan debuten skrivit om sin hembygd i bruks- och gruv-orten Norberg, har samtalat med ett tjugotal personer och fått dem att berätta om sina liv. Intervjuerna gjordes under 2022, med flyktingkrisen och pandemin i nära minne. Det är ett litterärt reportage, eller en dokumentärroman, om man så vill, i Svetlana Aleksijevitjs anda. Raka berättelser på luftig prosa om arbete, livskriser, kärlekar, förluster och uppbrott.
Något händer när de talade orden, som annars hade kunnat bli tröttsamt prat, förvandlas till text med radbrytningar och korta stycken. Jag antar att författaren har sållat och redigerat sina intervjuer – och kanske just därför uppstår en akut känsla av autenticitet och intimitet under läsningen.
Några av berättelserna drabbar mer än andra. Stefan Lundin började som lastbilschaffis och blev sedan roadie åt rockstjärnor på turné. Distriktssköterskan Alice Eriksson ger oss en detaljrik skildring av olika hembesök inom vården och Salam Alsalti berättar smärtsamt och naket om att leva som statslös i väntan på det medborgarskap som hela hennes familj erhållit – allt på grund av Migrationsverkets byråkratiska läsning av lagen.
Flyktingkrisen är närvarande i flera av berättelserna. Norberg framstår som ett samhälle som ställde upp solidariskt med ideella krafter för att välkomna de nyanlända med språkcaféer, systuga och andra aktiviteter. Lena Spång skildrar denna tid och den förtvivlan som spred sig när familjer de lärt känna fick avslag på sina asylansökningar – utan möjlighet att kunna återvända till ett land i krig.
I sista kapitlet talar Inga-Stina Hesselius om hur det var att jobba som den första kvinnliga traversföraren på järnbruket i Norberg. ”Stort/Och svart./Tunga saker och flytande järn.” Man förstår precis hur tungt och farligt arbetet var – men också den stolta tillfredsställelsen över att bemästra maskinerna.
”Travers” är en del av projektet ”Hela Norberg berättar”, som samlar livsberättelser till kulturarvsorganisationen Arkiv Västmanland. Tillsammans bildar dessa porträtt en mosaik av ett Sverige i förvandling – och det är rakt igenom fascinerande läsning.