MMA har vuxit från blodig subkultur till global miljardindustri – med Donald Trump, högerextremister och auktoritära ledare i sitt följe. I ”Fight! Fight! Fight!” följer Jonas Cullhed med driv och saklighet pengarna och politiken bakom en av världens snabbast växande sporter.
Fackprosa
Jonas Cullhed
”Fight! Fight! Fight!”
Albert Bonniers förlag, 268 sidor
”Fight! Fight! Fight!” börjar vid en oktagon i Newark, New Jersey. I publiken hittas ingen mindre än Donald Trump, som ivrigt följer fajten. Men vad har MMA med amerikansk storpolitik att göra?
Det vinnlägger sig Jonas Cullhed att med sin reportagebok förtälja för svenska läsare. Han tecknar en utförlig och fascinerande bild av den både bespottade och omåttligt populära kampsportens resa. Författaren leder oss med trygg hand från grundandet när Art Davie på 1980-talet läste ett reportage i Playboy om Hélio Gracie, som utvecklat den brasilianska jiu-jiutsun och fick en idé.
Vi får följa sportens utveckling, från att låta olika kampsportsutövare tävla mot varandra (vad sägs om en sumobrottare, en överviktig kickboxare och Stevie Wonders före detta livvakt?) i blodiga, regellösa UFC-galor som visades på pay per view, till den multinationella framgångssagan som sporten utgör i dag. ”Gradvis ändrade UFC karaktär, från att vara en kamp mellan renodlade specialister, som en boxare mot en brottare, till att bli en tekniskt avancerad hybrid mellan olika kampsporter.”
Vi får bekanta oss med Dana White, nuvarande ordförande för UFC, och hans arbete att få organisationen att växa globalt – samt UFC:s symbiotiska förhållande med Trump.
Denna historieskrivning fungerar som grund för de mer renodlade reportagepartierna, där Cullhed köar utanför en gala i Las Vegas, pratar med papperslösa supportrar och träffar en av Europas farligaste högerextremister, Denis Kapustin, i en hotellobby i Kiev.
Resorna tar oss från USA, där sporten grundades, till Sydvästasien där den i dag utgör en allt växande marknad. Vi får lära oss hur MMA hittade nya fans under pandemin, då de flesta andra sporter låg nere, genom uppförandet av ”Fight island”, där en 11 kilometer lång sträcka på Yas island, Abu Dhabi, spärrades av och förvandlades till ”en virussäker bubbla” där UFC-turneringar kunde hållas utan publik och strömmas mot betalning.
Cullhed är duktig på att fånga den märkliga resa sporten gjort, och hur den alltmer öppna politiseringen och sammankopplingen med Trumpadministrationen, manosfären och ytterhögern alienerat en del tidigare fans från andra politiska läger.
Men desto mer intressant är att detta sker samtidigt som sporten vinnlägger sig om att expandera och nå nya grupper och marknader, i exempelvis Asien. Det förklarar det som vid första anblick kan verka något motsägelsefullt: högerextrema å ena sidan, å andra sidan stora satsningar i Sydvästasien. Att MMA både fungerar som en plats där vita arbetarklasskillar (till skillnad från många andra sporter) dominerar med en stor och växande andel muslimska fighters och fans. Detta förkroppsligas fint i boken, bland annat genom en utförlig teckning av den tjetjensk-svenske fightern Khamzat Chimaevs karriär.
En del skulle kanske kalla det gammal vanlig, hederlig kapitalism. Tillväxt framför allt. Och nog gör Cullhed det tydligt att det kanske inte är främst ideologi utan klirr i kassan som driver UFC. Även om det förstås inte heller går att negligera den nära kopplingen till aktivklubbar och nynazism som faktiskt särskiljer sporten från många andra, liksom de tajta relationerna med diverse totalitära ledare världen över.
Det är oavbrutet intressant, och Cullhed skriver med driv, saklighet och blicken framåt.. Men ibland glittrar något annat till. Överallt i boken hittas små antydningar till att det också finns en större författare som ännu inte fått fritt spelrum. En författare som vågar leka med sitt material, med platserna han besöker, som har förmågan att klä reportagen med färg, temperament och stilistiskt glöd. Meningar som: ”Joe Rogan kliver ut på scenen på Radius till publikens jubel, klädd i ett par jeans så tighta att femtioåttaåringen måste ha legat ner för att kunna kränga på sig dem” eller att introducera en fighter med ”Sean O’Malley har slutat onanera” – punkt – får mig att längta efter mer.
I hans nästa bok är min stora förhoppning att han än mer vågar ge sig hän, utforska var denna penna kan leda honom. Kanske till något storslaget.
Läs fler bokrecensioner.