DN DEBATT SLUTREPLIK.
Nationalekonomerna Marius Ring, David Seim och Gabriel Zucman: Vår uppgift som forskare är att visa hur systemet faktiskt fungerar.
DN DEBATT SLUTREPLIK.
Nationalekonomerna Marius Ring, David Seim och Gabriel Zucman: Vår uppgift som forskare är att visa hur systemet faktiskt fungerar.
Vår debattartikel (DN Debatt 6/8), där vi visar att de allra rikaste betalar en lägre andel av sina inkomster i skatt än andra, har väckt stort engagemang. Flera invändningar gäller en grundläggande fråga: vad som ska räknas som inkomst och vilka skatter som ska räknas med. Svaret avgör hur progressiviteten ska bedömas.
Ett progressivt skattesystem innebär att den som har högre inkomst betalar en större andel av sin inkomst i skatt. Om hushållen bara betalade inkomstskatt, och om alla deras inkomster syntes i deklarationen, kunde progressiviteten mätas direkt där. Men så ser verkligheten inte ut. Hushållen bär också andra skatter – arbetsgivaravgifter, moms och bolagsskatt genom sitt ägande. Och deras ekonomiska inkomster omfattar belopp som aldrig når deklarationen, framför allt vinster som stannar kvar i bolag de äger.
En analys som stannar vid deklarerade inkomster och inkomstskatter mäter alltså bara en del av systemet. Mätbarheten är svagast just där progressiviteten avgörs: deklarationen fångar nästan hela inkomsten för de flesta, men bara en liten del hos de allra rikaste.
Vad lägger vi då till inkomstbegreppet? Inte orealiserade värdestegringar baserade på osäkra värderingar, utan bolagens bokförda vinster, oavsett om de delas ut eller stannar kvar. Detta gör det möjligt att jämföra inkomster konsekvent mellan samhällsgrupper och länder, och över tid. Måttet påverkas därmed inte av om någon använder ett holdingbolag för att minska sin personliga skatt.
Ansatsen är etablerad internationellt. Oberoende forskarlag har använt liknande metoder i flera länder med samstämmiga resultat – skatteandelen stiger med inkomsten för de flesta, för att sedan falla kraftigt allra högst upp. Sverige följer samma mönster, men fallet är här särskilt stort.
Varför är det rimligt att räkna kvarhållna vinster som inkomst? Därför att vinsten tillfaller ägarna ekonomiskt även när den inte delas ut. När ägaren dessutom kontrollerar bolaget kan denne i hög grad välja om vinsten ska delas ut och beskattas personligen eller stanna kvar och investeras i aktier och fastigheter. I det senare fallet förvaltas kapitalet vidare för ägarens räkning utan att passera den personliga inkomstbeskattningen. En löntagare har inget sådant val: lönen beskattas när den tjänas in, och först därefter kan den sparas. Möjligheten att styra utdelningen gäller inte alla aktieägare, men i toppen är kontrollerande ägande och personliga holdingbolag vanliga.
Ibland framhålls att de rikaste står för en stor del av skatteintäkterna. Det är sant, men säger inget om progressiviteten. De kan stå för en stor del av intäkterna även med en skattesats som faller med inkomsten, helt enkelt för att deras inkomster är så stora.
Bilden är tydlig: det svenska skattesystemet är progressivt för de allra flesta. Men allra högst upp bryts mönstret: systemet är regressivt i toppen. Vad man gör åt det är en politisk fråga. Vår uppgift som forskare är att visa hur systemet faktiskt fungerar. Det är där debatten bör börja.
Debattartikel
Nationalekonomerna Marius Ring, David Seim och Gabriel Zucman:
”Sverige beskattar inte de allra rikaste som vi tror”
Replik
Johan Fall, Svenskt Näringsliv:
”Skatt på ägande hotar hela tillväxten”
Läs fler artiklar från DN Debatt.